En dag pratade jag och sju andra öbor om det hemska som händer i världen.
– En bler änna ifrå seg, sa Fanny.
– Ja, tidera ä schwåra, inflika Doris.
– Vi kanske inte kan förändra världa, men de måtte lá finnas nôtt fint vi kan göra för vår närmaste omvärld? En vell ju så gärna spri kärlek å vära te glädje för andra, sa Frideborg.
– Amen! sa Gösta, så högt och högtidligt som bara en präst kan göra.
Gunilla frågade om jag kände några människor som skulle bli glada om de kom på besök. Genast kom jag att tänka på våra kära, gamla öbor som bor på Solhöjdens äldreboende och i lägenheterna.
– Dom fine gamle mänskera har jag lige kära som jag har er, sa jag till vännerna.
– Did vell vi gå! sa alla samstämmigt.
Jag ringde Therese på Träffpunkten som tyckte idén var toppen.
– Va sa hu? Får vi komma? frågade vännerna ivrigt.
– Ja, i môra. Men nu måste jag fråga Morgan Simonsson om lôv, å se om han ä mä på noterá.
– Om Morgan ä mä på noterá? sa Gustav. Den spontane mänsken ä ju mä på så gôtt som alla noter som finns. Särskilt dom som handlar om å spri glädje mä vår hjälp.
De hade rätt. Morgan hängde på. När vi möttes hemma hos vännerna och han öppnade dörren blev det genast fart på de sammanlagt tjugoåtta benen. Och då förstår du att de sju vännerna inte är människor, utan ljuvliga söör (får). Fyra tackor och tre lamm virvlade ut ur ladan under den blåklädda skyn.
– Käre barn, de ä ju vårluft ude, sa fina Frida.
– Ja, ett sôddet ljuvlit ve’r, instämde fridfulla Frideborg.
– Inte ett moln så langt öwat kan nå, nynnade funny Fanny.
– Jag tänker då inte hôlla inne mä mina vårkänsler, sa Fannys frigjorda bagglamm Gösta och hoppade högt. Doris lamm Gustav och Gunilla skuttade och hade otroligt roligt.
Som en liten kärlekspatrull på uppdrag spatserade vi från fårhuset vid hembygdsgården och uppför kyrkbacken. Gösta blev alldeles salig när han fick syn på Öckerö nya kyrka där båda hans namne – Gösta Gustafsson och Gösta Carman – var kyrkoherdar. ”O, hur saligt att få vandra”, sjöng han, och försökte få med sig de andra i unison sång, men de hade nock aldri hört den bedden.
När vi hade gått nerför kyrkbacken och kom till Palles, gick vi på bilvägen en liten bit för att komma till backen upp till Solhöjden. 3-åriga Doris höll jag i koppel. Hon gick så fint bredvid. De andra gick i samlad trupp runt mig och Morgan.
Glädjen var stor när alla sööra trippade in på Solhöjdens gård där de åldrade juvelerna satt och väntade
– Åh, så vackra dom ä, sa sööra om mänskera.
– Åh, så söda dom ä, sa mänskera om sööra.
Ja, det blev kärlek vid första ögonkastet.
Lammen sprang rakt fram till några krukor med planteringar.
– Maaad (mat)! utbrast Gustav.
– Så gôtt, sa Gösta å to e togga på en halvdö växt.
– Ska en behöva skämmas för er? sa jag och skulle ta bort lammen därifrån. Men då sa både boende och personal: ”De ä ju vinterplanteringer som ändå ska bort nu. Lá lamma eda (låt lammen äta)!”
– Ja, precis! Vi hjälper bare te, sa Gunilla och blinkade busigt med sitt högra öga.
De boende fick mata sööra med morötter jag skurit hemma och delat ut till dem. Sööra mumsade och åt och njöt av all kärlek och alla klappar de fick. Plötsligt hörde jag att de äldre började gapskratta. 1-åriga Frida hade hoppat rakt upp i en stor kruka.
– Din stôlle, sa jag till henne. Där kan du lá inte stå. Ner mä deg!
Men Frida skrattade busigt, såg på mig och svarade:
– Vi geck la hidet för å göra dom gamle på gôtt humör? De ä precis de jag hôller på mä.
De extra djurkära äldre sträckte om och om igen ut sina händer för att klappa sööra, och få påfyllning av morötter för att mata mer. Efter en underbar stund var det kaffedags för de äldre, och tid för sööra att traska ”tebagers te laá” (tillbaka till ladan).
– De va e härli stunn, sa Doris när vi gick och småpratade på hemvägen.
– Ja, sônna underbara mänsker. Tänk som dom har strevat i sina dar, sa Frideborg.
– Så goa klappar vi feck. De va mööt kärlek i dom hännera, sa Gustav.
Promenaden hem gick bra. När vi kom högst upp på kyrkbacken satte sööras hemlängtan in. Doris började dra så jag fick släppa kopplet. Ja, hela flacken la dom skrale bena på röggen å lattegåan hemåd – precis som duvor som alltid hittar hem. Ett härligt bevis på att de trivs där de bor.
– Tänk att vi har ett hem å komma te, sa Gösta. Alla sööra och Morgan och jag instämde. Alla kände vi djupt med ett land i öst som har blått och gult i flaggan.
/Lilian Andersson
