1967 fick en 25-årig kille från Österrike syn på en platsannons. ”Gymnastikdirektör sökes till den nybyggda högstadieskolan Bratteberg på vackra Öckerö.” Han fick jobbet och hade tänkt bli kvar här i några år, men öborna tog sig in i hans hjärta. I fyra decennier var han en uppskattad lärare för tusentals öbor. Här är berättelsen om öarnas meste gymnastiklärare genom alla tider – Werner Ottahal som nyligen fyllt 80 år.
Werner kommer från staden Linz/D vid Donau i norra Österrike.
– Mina äldre kusiner hade varit i Sverige och jobbat och sagt att det fanns snabba pengar att tjäna. Då åkte jag till Stockholm och jobbade som diskare långa dagar, och läste svenska på kvällarna.
Han var redan utbildad gymnastiklärare i Österrike, men valde att gå ett år även på Gymnastiska Idrottshögskolan i Stockholm för att vara helt kvalificerad och även för att få mer träning i språket. För att slippa ta studielån jobbade den energiske Ottahal samtidigt nattetid på Svenska Dagbladet.
– En natt fick jag syn på platsannonsen där man sökte gymnastikdirektör till Brattebergsskolan. Jag tittade på kartan för att hitta Öckerö och ringde på annonsen. Dåvarande studierektor Jan Svensson välkomnade mig att komma och titta på tjänsten.
Klädd i blå, dubbelknäppt blazer med guldknappar och slips, reste den 25-årige Werner till Öckerö med tåg, buss och färja.
– Hemifrån Österrike var jag van vid att man är snyggt klädd när man går på arbetsintervju. Min första känsla när jag gick iland på Öckerö var att jag var rätt bortkommen. Jan visade mig skolan och gymnastiksalen som jag var mest intresserad av. Jag bestämde mig direkt för att ta jobbet.
För att få lärare till öarna byggdes och ordnades det lärarbostäder på de olika öarna. Först bodde Werner inackorderad hos Anna och Alf Alexandersson på Hönö.
– Anna skämde bort mig, tvättade mina kläder och strök mina skjortor. Efter en termin fick jag hyra en etta på 17 kvadrat i Gårda skola för 60 kronor i månaden. En dag knackade fröken Larsson i sybehörsaffären på dörren. Hon berättade att hon sett ett inslag på TV om en färgad man i Stockholm som sökte rum men hade svårt att få en bostad. Jag var ju själv ganska brunbränd. Hon klappade mig på kinden och sa: ”Men Ottahal ä ju inte så schwart!”
Öckerös karga natur var helt olik Österrikes. Werner saknade skogen och alperna.
– Jag var van vid sandstränder men här fanns det klippor och tång, och det kryllade av krabbor, sådant jag inte känt till förut, så jag var rädd för havet. Det tog mig nog två år innan jag hoppade i. Höststormarna var hemska. Som liten var jag ett öronbarn. Jag hade ofta ont i öronen även som vuxen och fick ha bomull i dem när stormarna ven. Jag tänkte ”här blir jag inte gammal”, berättar Werner.
Men på Brattebergsskolan trivdes Werner som fisken i vattnet. Genast fick han hjärta för öarnas härliga elever som var väldiga personligheter, roliga och kreativa.
– Jag hade ambitionen att göra ett så gott jobb som möjligt, men hade det kämpigt med språket och fick ägna mycket tid åt att förbereda mig inför lektionerna. Det var ju viktigt att kunna förklara så att eleverna förstod.
På kvällarna åkte Werner in till Göteborg och gick hela gymnasiekursen i svenska. Som om svenskan inte var svår nog i sig själv, så pratade de flesta eleverna ö-mål.
– Jag hade inte haft med i beräkningen att man pratade så annorlunda här ute. Ett roligt minne är när en elev i sjunde klass berättade ett skämt och fick alla att skratta. Jag rörde inte en min för jag förstod ju ingenting. Då sa en annan elev: ”Ska du prada mä magistern får du prada schwenska.” Det tog tid att vänja mig vid alla uttryck, men så småningom lärde jag mig förstå.
Det är en ynnest att bo på en ö och få följa de elever jag haft och se hur det går för dem.
Werner Ottahal
I och med att det inte tidigare funnits en utbildad gymnastiklärare på öarna, så blev Werners entré i skolvärlden något av en sensation som sporrade de gymnastik- och idrottsälskande eleverna.
– Jag kom med nya idéer. Redskapsgymnastik med barr, räck och ringar fick en ny innebörd. De första åren hade jag Vera Mårtensson som kollega. Vi fick kommunen att ordna en friidrottsanläggning utomhus för löpning, längdhopp, höjdhopp och kulstötning. Vi hade ett gott samarbete med fritidscheferna. Snart fick vi också en volleybollplan och basketplan.
När det var friluftsdag införde Werner att åka till Bollenkollen med de elever som ville åka skidor. Själv började han åka skidor redan som treåring och var en van skidåkare.
– Jag försökte hjälpa dem så gott det gick. Vi åkte bara skidor en dag och då var det viktigt att se till att de hade roligt. På sommarloven åkte jag till Österrike, men då längtade jag efter att höstterminen skulle komma i gång så jag fick träffa de härliga eleverna igen.
Många av eleverna pratade ö-mål, men de flesta lärarna kom utifrån och pratade ”vanlig svenska”.
– I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet var vi unga, kreativa lärare allihop. De flesta hitflyttade. Vi var ett fantastiskt gäng som trivdes gott med jobbet, eleverna och varandra. Vi blev så tajta och hade så roligt att skola och fritid ofta flöt ihop när vi träffades även på kvällar för att dricka te och prata. Med särskild glädje minns jag kulturveckorna då hela skolan blev engagerad. Det var modevisning, sång och uppträdande när lärarna sjöng med eleverna och hade väldigt kul.
På sin fritid ordnade Werner möjlighet för de elever som ville lära sig mer om handboll, basket och redskapsgymnastik. Andra lärare ställde upp och hjälpte till.
– På fredagskvällar kunde gymnastikhallen vara full av öbor som tränade cirkelträning vid många stationer. Det var fantastiskt att se både unga och äldre träna tillsammans!
Den ambitiöse Werner ville hela tiden förkovra sig. För att finslipa kunskaperna inom handboll anmälde han sig våren 1969 till ett träningsläger i Kungälv och pendlade dit. På hemväg därifrån en sen kväll var han så trött att han somnade vid ratten och körde rakt in i en stolpe.
– Jag slungades ut ur bilen och blev allvarligt skadad. Ingen trodde att jag skulle överleva. Läkarna sa att jag överlevde tack vare min goda fysik.
Werner och en vän i Österrike hade haft stora framtidsplaner.
– Under några år skulle jag vara i Sverige och tjäna pengar för att sedan åka tillbaka till Österrike där vi två skulle starta ett träningsinstitut. Jag skulle ha hand om verksamheten, han skulle ta hand om det ekonomiska. Nu gick alla planer om intet.
Eleverna var förtvivlade över det som hänt deras uppskattade gymnastiklärare. Många av dem åkte till sjukhuset för att hälsa på honom. En av killarna som besökte honom berättade att när han och kompisen kom in på salen låg Werner med en liten hantel och tränade den enda arm han kunde röra. De blev så imponerade av hans kämpaglöd.
– Niondeklassarna Kerstin Bertrandsson-Schiller, Kiki Henrysdotter, Maj Utbult och Anette Örngren kom och hälsade på och uppmuntrade mig med en present – en liten apa som bar kortet ”You are my kind of people.” Orden betydde så mycket och etsade sig fast. Apan har jag kvar ännu.
27 år gammal var Werner tvungen att börja om från början och lära sig gå igen. Efter lång tid på sjukhuset fick han komma hem.
– Jag var helt tagen av den kärlek och omtanke som ortsbefolkningen visade mig. När jag tog mig ut med mina kryckor kom öbor jag inte ens kände fram till mig och klappade mig på axeln. ”Du gör det bra, Werner! Kämpa på! Du behövs här!” Öbornas och elevernas kärlek gav mig en enorm styrka.
Werner kämpade sig tillbaka. Ett drygt år efter olyckan kunde han börja jobba igen. Han mötte Eva när hon var lärarkandidat på Hönö. De gifte sig 1973 och fick tre söner och så småningom sju barnbarn.
I cirka 30 år var Werner fotbollsdomare runt om i Göteborg och även i Skärgårdsserien.
– Det var en utmaning. Känslorna svallade ofta heta. Det hör till. Man är ju inte perfekt som domare. Det bästa var den fortsatta kontakten med ungdomarna jag varit lärare för, även om jag fick mina ”snytingar” ibland, säger Werner med ett leende.
När Werner första gången klev iland på Öckerö hade han inte kunnat ana att han skulle vara så många öbors gymnastiklärare i 40 år och bo kvar här hela livet.
– Det är en ynnest att bo på en ö och få följa de elever jag haft och se hur det går för dem. Jag möter dem här och där ute på bygden och får fina pratstunder. De som jag känt väldigt väl kan skoja och säga ”Lever du än?” ”Så lätt blir du inte av med mig”, brukar jag svara.
Werner räknar upp namnen på sina första elever som han hade för 55 år sedan, och minns hur speciellt det kändes att senare också få vara lärare för deras barn. Av alla tusentals elever Werner haft genom åren minns han många med särskild värme. Inte minst den klass han var klassföreståndare för och som han tog med på en oförglömlig skolresa till Österrike.
Jag får idén att samla några av Werners elever i Brattebergs gymnastikhall för ett återseende med deras gymnastiklärare. Det blir en glädjestund när Werner får återse Kiki Henrysdotter, Kerstin Bertrandsson-Schiller och Maj Utbult som för 53 år sedan kom till sjukhuset och uppmuntrade honom. Minnena och samtalen är genast i gång. Alla inser att de blivit äldre, men ingen förstår hur det har gått till att 27-årige Werner blivit 80, och att de 15-åriga flickorna nu är 68.
– Vilket lyft det var för hela öarna när du kom hit, säger Kiki.
– Ja, tänk allt du startade på din fritid som vi ungdomar fick engagera oss i: Handboll, basket, trim. Vi bodde ju nästan här i gymnastikhallen, säger Kerstin.
– Tänk så många lärare vi hade som kom hit frivilligt efter sina jobb för att hjälpa till. Det var fruktansvärt när du råkade ut för olyckan, inflikar Maj.
– Ja, vi var jätteledsna allihop. Vi tänkte att vi måste göra något positivt i stället för att gå här och deppa, säger Kerstin.
– Det var då vi åkte till dig på sjukhuset. När vi gav dig den lilla apan sa du: ”Den ska jag ha i min nästa bil.” Det tyckte vi var så underbart, för då förstod vi att du inte hade gett upp fast du knappt hängde ihop”, säger Kiki.
Werner blir rörd:
– Det betydde så mycket att ni kom. Ni fick en speciell plats i mitt hjärta och den har ni kvar ännu.
På plats är också Ulf Sennerstam och Per Sennerstam. Snart står de härliga bröderna på händerna. Werner häpnar över att de fortfarande – vid 54 och 57 års ålder – så skickligt behärskar den konst han lärde dem i högstadiet.
– Ni var fantastiska gymnastikelever med en stor förkärlek till redskapsgymnastik, minns han.
– Det var också du som lärde oss badminton som vi fortsatt spela i alla år och fortfarande tycker är fantastiskt roligt, berättar Ulf.
– Du har varit min bästa lärare. När jag var 25 år fick jag också jobba med dig här i ett halvår. Då lärde du mig att göra bakåtvolt. Vi har inte bara badminton gemensamt, vi har även bytt höftleder, säger Per.
– Ja, vi bytte med varandra, rakt av, svarar den humoristiske Werner.
Som 80-åring är Werner fortfarande i gång med någon form av träning varje dag.
– Eva och jag sporrar varandra. Vi har gymnastik med Sofia varje morgon och gör våra snabba promenerar varje dag. Jag cyklar gärna och försöker simma varje vecka. Spelar biljard två gånger i veckan som är väldigt bra hjärngympa. Jag åker fortfarande skidor både utför och på längden.
– Vi vet ju alla att träning är en färskvara och hur lätt det är att bli bekväm och stelna till. Att träna är det bästa du kan göra för både kroppen och knoppen. På ditt eget sätt och i din egen takt. Det är bättre att göra något än inget, avslutar Werner.
Det är bäst att göra som magistern säger.
/Lilian Andersson
