Vårt land stod visserligen utanför krigets grymheter men drabbades ändå av förlust av människoliv. Den 15 april 1943 inträffade den största tragedin i svenska ubåtsvapnet historia. Ubåten Ulven minsprängdes, på svenskt territorialvatten, och samtliga 33 besättningsmän omkom. En hel nation sörjde. En svår tid följde efter katastrofen speciellt för anhöriga, vänner och ubåtskamrater.
Nu är det 78 år sedan Ulven minsprängdes men händelsen är inte bortglömd.
– Vi hade en enklare ceremoni vid minnesstenen på Nya varvet. Fiskemuseet tillsammans med ubåtsklubben lade ner en blomma. Vi brukar göra så varje år och vart femte år har vi en större ceremoni då även Marinen brukar delta, säger Lars Nordenberg, ordförande i föreningen som driver fiskemuseet i Hönö Klåva.
En bakgrund
Under andra världskriget, liksom under första världskriget, fick flottan svara för skyddet av sjöfarten och territorialhavet och för att respekten för den svenska neutraliteten upprätthölls längs våra gränser. Flottan var den första försvarslinjen mot invasionshot över havet.
Efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge våren 1940 var vi i alla väderstreck omgivna av krigförande eller ockuperade länder. Vårt andningshål mot omvärlden, Västerhavet, var till stora delar minerat. Särskilt intensivt uppfattades kriget här på västkusten. Det var inte bara vårt andningshål mot väster utan hade också blivit en krigsskådeplats.
– Detta kan fortfarande de boende i övärlden intyga. Här var min- ubåts- och flyghotet mer påtagligt än på andra platser runt den svenska kusten. Minor drev iland och dessamerades i hundratal. Många svenska handels- och fiskefartyg minsprängdes torpederades eller anfölls från luften. För att skapa en någorlunda säkerhet för sjöfarten krävdes omfattande insatser och stora personliga uppoffringar av Marinens personal, säger Lars Nordenberg, själv gammal ubåtsman.
Men neutralitetsvakten innebar också andra och än allvarligare uppoffringar, detta i form av förluster i människoliv. Sammanlagt förlorade flottan 163 man. Många av dessa händelser har fallit i glömska utom hos dem som förlorade anhöriga och vänner.
– Minsprängningen av ubåten Ulven, som försvann med 33 man var dock en händelse som engagerade hela nationen och som än i dag är ett levande minne och en påminnelse om krigets fasor, säger Lars.
En rad omständigheterna kring olyckan
Ulven sjösattes 1930 och höll med den tidens mått internationell klass med högt materiellt stridsvärde. Ulven ingick i Göteborgskadorna, under befäl av kommendör Åke Grefberg. Farvattnen utanför Göteborg och Marstrand var kända och naturliga områden för Göteborgseskadern.
Den första taktiska övningen 1943 innebar att ubåtarna enskilt skulle anfalla eskadern, som bestod av pansarskeppet Manligheten och flera jagare, med övningstorpeder. Ulven anföll målfartyget under förmiddagen den 15 april, men observerades inte genomföra någon skjutning under eftermiddagen. Detta var inte speciellt anmärkningsvärt då det ibland hände att ubåtarna inte kom till skott med den tidens relativa korta skjutavstånd.
Under natten skulle ubåtarna skifta område, vilket beordrades via radio, då ubåtarna bedömdes vara i ytläge. Eftersom Ulven inte avhörts under fredagsförmiddagen den 16 april, befarade man att något hade hänt. Chefen för Marinen meddelades och ubåtsbärgningspiketen larmades. Belos, som vi tillfälligt befann sig i Horsfjärden, fick order om att med högsta möjliga fart påbörja ombaseringen till Göteborg.
Sökningen
Sökningen påbörjades omedelbart av marinens enheter som fanns i området och kompletterades med inhyrda fiskebåtar. Spaningen försvårades av en hård västlig vind som stundtals nådde stormstyrka. Även den stora förekomsten av minor i spaningsområdet försvårade sökningen för de deltagande fartygen. Tidigt fann sökfartygen Ulvens telefonboj. Då bojkabel var avsliten var man tvungen att göra beräkningar med hänsyn till vindar och strömmar för att kunna beräkna positionen där kabeln slitits av. Ulven återfanns då endast 200 meter från den plats där bojen beräknades har slitits av. Sökningen engagerade hela Sverige. Ett tjugotal örlogsfartyg och 30 fiskebåtar tog aktiv del i den största räddningsoperationen som organiserats i Sverige. Den 5 maj fick fiskebåten GG 195 Normy från Hälsö napp och en dykare skickades ner ifrån HMS Belos och kunde rapportera att Ulven låg på drygt 50 meters djup.
Bärgningen
Bärgningen skulle komma att innebära avsevärda svårigheter. Arbetet missgynnades av hårda vindar och först den 21 juli kunde arbetet med att lyfta Ulven påbörjas. Ulvens sista resa avslutades den 1 augusti då hon flyttades till en flytdocka på Eriksbergsvarvet. Samtliga besättningsmän återfanns ombord.
