– Fascinationen för glas har alltid funnits där, kreativiteten också. Jag gör en del bruksglas men mest blir det skulpturala verk säger hon. Det kan även ligga funktion i en form som inte är brukbar, där det i stället kan väckas känslor, minnen och tankar.
Rosita tar en masterexamen i programmet CRAFT! Glas och keramik och ställer ut arbetet ”Labor lurking under the Surface of glass”.
Hon vill starta samtal om det vackra med glaset, och sorgen över tiden och glasbruken som stänger ner.
Offrade allt
Allt började med att hon som ung samlade på färgade flaskor. Och eftersom hon alltid velat arbeta med händerna låg därför glasblåsaryrket nära till hands.
– Första året på utbildningen bodde jag i Orrefors och flyttade sedan till Nybro. Jag var 16 år gammal och offrade allt för den här utbildningen, säger hon.
Elden, värmen och glöden samt den snabba processen är saker som fascinerar henne med glaset. Rosita var nyfiken och frågade hela tiden saker för att försöka förstå. Lärarna uppskattade entusiasmen hos den unga Hönötjejen och hon fick bland annat ett stipendium till Paris.
Många år av studier
Det är en lång utbildning hon har bakom sig. Efter de fyra åren på Orrefors Riksglasskola pluggade hon sin kandidatutbildning i tre år på Bornholm i Danmark. Därtill har hon även studerat och arbetat för andra glaskonstnärer i USA.
I hennes installation på Konstfack vill hon belysa att det ligger ett arbete bakom det vi ser. Genom projiceringar berättar hon olika berättelser där hon vill vara med att samtala kring just detta.
Material/teknik- Installation. Video, ljud, blåst glas, skärvor och sand är delar utav komponenterna.
Rosita Ståhl strävar efter ett poetiskt uttryck i sina skulpturer och installationer. Hon använder ett narrativ som bygger på egna erfarenheter, minnen, känslor eller platser.
För henne är hantverket och kreatörerna viktiga och att det finns arbete bakom ytan.
Med glasets egenskaper vill hon berätta olika historier där ljus, skuggor, reflektioner och brytningar är viktiga tillsammans med en tillverkares synlighet/osynlighet.
Rosita Ståhl använder sig själv eller andra kreatörer som berättare i verket genom video eller ljud. Hon vill väcka sinnen och starta diskussioner om underliggande lager och process.
Motsättningar
Hon funderar på tiden, hur lång tid det tar att bygga upp, bemästra och bli en skicklig hantverkare. Och hur snabbt det kan falla sönder, som styrkan och bräckligheten hos själva materialet. Hur kan vi dokumentera komponenter med mening och värde för kommande generationer och varför finns det osynlig hierarki inom detta område.
– För mig har det blivit viktigt att arbeta mer utforskande och med vad som ligger bakom ytan. Jag ifrågasätter därför bland varför designern får mer uppmärksamhet och är mer synlig än hantverkaren. När hantverkaren är den som besitter kunskapen om materialet samt är en del utav det kulturarv vi bär så varmt om hjärtat. Att det är ett samarbete snarare än en yttre bild, ett glas på ett podium med endast ett namn.
Rosita Ståhl pratar fritt ur hjärtat
– Jag tycker det är viktigt att belysa hur saker och ting i verkligheten är och går till. Jag blir lite rädd när utvecklingen går åt det massproducerade industrialiserade hållet. Mycket glas vi ser i butikerna idag är glas ifrån låglöneländer. Det är arbetskraft som ofta arbetar under stränga förhållanden med lägre lön. Jag vill se att vi slutar att köpa slit och slängvaror och i stället satsar mer på Svenskt lokalt hantverk. Det finns inte många glasbruk kvar nere i Småland. Förr i tiden fanns det flera hundra glasblåsare som arbetade på glasbruken, idag är det endast ett fåtal personer. KOSTA BODA är de som har flest arbetare i glashyttan, cirka 40.
De glasblåsare som arbetar på bruken idag är även äldre, jag funderar på vad som händer om vi inte fyller på med glasblåsare ifrån den yngre åldern. Och vem som ska blåsa glas åt designers på bruken om det inte finns några kvar? Jag ber själv att bli nämnd i text och dokumentation om jag blåser åt någon annan. Om inte hantverkaren vill det kan man åtminstone hänvisa till glashyttan, platsen och företaget där glaset är blåst. Jag anser att det blir ett glapp i de produkter och glas som finns på andrahandsmarknaden i framtiden om det står en designers namn på en form och inte glasblåsarens. Vad ska man då säga på antikrundan om det aldrig har dokumenterats väl? Och vad får det för värde?
Jag menar på att det finns ett mervärde i de berättelserna som finns med i processen, och om vi tillsammans pratar om detta, och sprider denna kunskap, så kommer de som köper glas få en större förståelse till hur det ser ut. Detta skapar också förhoppningsvis en merförsäljning utav vårt svenska hantverk. Jag ser också att influensers kan vara med och hjälpa till att få hantverket på banan igen. De har många följare, och de har ofta en stor påverkan till vad de ska köpa eller inte.
