Vi människor strävar alltid framåt men priset för utveckling stavas förändring. Hela tiden måste vi därför göra upp med tidigare liv, vare sig vi vill eller inte. Och allt börjar direkt från start.
Efter nio månader tvingas bäbisen säga farväl till mammans mage. Efter ytterligare en tid är det dags att sluta snutta på tutteluringarna. Nästa avsked är till nappen – en omskakande händelse i den unges liv. Och så fortsätter det, eftersom hela livet bara är ett långsamt farväl.
Urgammal sed
Men dramatiska händelser blir mindre omskakande om lite festligheter anordna runt avskedets tunga stund. Som att hänga upp nappen i ett offerträd till exempel.
Sedvänjan att offra i träd är urgammal. Författaren och historikern Adam av Bremen (?- 1095?) har skrivit lite om hur det gick till i Gamla Uppsala, i Svitjod:
”Vart nionde år har man niodagarsblot, en gemensam fest där folk från hela Sveariket deltar. Då offrar man… hängs upp i en lund nära templet. Ingen får utebli från dessa blot och alla sänder gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket.”
En källa uppger: ”Troligen hölls sista riksblotet 31 januari – 9 februari 1084 vid Uppsala tempel.”
Uppstod spontant
Hur bruket att hänga upp nappar i nappträdet i motionsslingan på Hönö förirrar sig kanske i historiens dunkel. Föräldrar vi pratat med säger att seden nog pågått i bortemot tio år. Och en hel del tyder på att kutymen har uppstått spontant och att verksamheten, att ta farväl till nappen, bara rullar på år efter år. För som bekant: ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.”
