Slumpen gav Emelie Abrahamsson en ny hobby. I samband med en ”prova på kväll” fick hon upp ögonen för lerans möjligheter.
Emelie Abrahamsson är uppvuxen på Hönö och har nu efter fem år i Haga, i Göteborg, flyttat tillbaka till Hönö igen. Under sina studier till socialpedagog började hon intressera sig för keramik. Allt tog sin början med en ”prova på kväll”, då Emelie och några kompisar fick testa olika material. Två månader senare börja hon hyra in sig i en verkstad, hos Kackel & Klös, vid vagnhallen i Majorna utan några tidigare erfarenheter. Där det blev många skapande dagar, kvällar och nätter.
– Med tiden började jag lära känna materialet, och insåg hur flexibelt lera är och hur otroligt många möjligheter det finns att skapa med lera. Jag börja skulptera porträtt, dreja egna serviser och ringla stora urnor, säger hon.
Teknik från Hedenhös tid
Emelie Abrahamsson använder sig mest av den urgamla tekniken ”ringla” där hon bygger upp sina verk centimeter för centimeter av utrullade ”lerkorvar”. Fördelen med detta tillvägagångssätt är att keramikern kan forma verken hur som helst, till exempel få dem asymmetriska, till skillnad mot drejade föremål, som blir symmetriska. Men processen är tidskrävande. Att ringla en stor vas kan ta en hel dag. Och sedan ska föremålet torka långsamt under plast så att det inte spricker. Därefter görs en första bränning, så kallad skröjbränning, i 980 grader och först därpå appliceras glasyren och en ny bränning i 1235 grader vidtar.
– Ja, så går min process till, medan andra gör på sitt sätt. I dag har jag egen keramikugn, drejskiva och blandar även alla mina egna glasyrer från grunden i min verkstad i Hönö Klåva. Glasyren består av björkaska, fältspat och en massa annat för att få fram olika färger, säger hon.
Ser möjliga kombinationer
Emelie är självlärd och har därmed gått den långa vägen, där misstagen är motorn framåt. Men hon har haft Tina Camitz, en utbildad keramiker som driver oliks verkstäder i Göteborg, som sin mentor. Hjälp har hon även fått av keramikern Ingvar Bengtsson i Varberg.
– Jag älskar att göra saker med händerna och är ingen som kan sitta still i tv-soffan och titta på film länge.
Den unga Hönökvinnans vision med keramiken är att kombinera den med sin socialpedagogiska utbildning och skapa ett socialt arbete kring verksamheten. Målet är då inte nödvändigtvis att skapa vacker konst. Målet är framförallt, delaktighet, gemenskap, välmående och att våga tro att man klarar av de utmaningar man bestämmer sig själv för att ta.
– Jag vet att de allra flesta mår bra av att skapa. Och dessutom är detta en oerhört stressreducerande verksamhet.
