Homo Sapiens är till sin läggning nyfiken. Vi vill helt enkelt veta vad som finns bakom ”kröken”. Och medan den österländska människan färdas inåt, i sig själv, reser västerlänningen utåt. Längre och längre bort vill vi komma. The sky is, inte längre, the limit. Vi söker oss ut i rymden och efter att ha landsatt astronauter på månen pratas det nu om möjligheten att få i väg en expedition till Mars.
Sveriges tredje rymdgubbe har nyligen landat på jorden efter en tur upp i det blå … eh, svarta! Jag har själv haft nöjet att få träffa vår förste rymdfarare, Christer Fuglesang, innan han drog i väg på sin resa. Jag passade på att överlämna en bok om flyg jag skrivit men jag tvivlar på att han fick med sig den upp i rymden.
Nu har astronaut Marcus Wandt kommit hem efter en tur till den internationella rymdstationen. Han blev därmed den tredje svensken i rymden efter Fuglesang och Jessica Meir.
Vad vill jag nu med detta? Jo, att människor i alla tider har gett sig ut på långa och farliga resor. En av de äldsta expeditioner vi vet något om är den framgångsrika handelskonvoj som den kvinnliga faraon Hatshepsut (regerade 1479–1457 f.Kr.) sände i väg till landet Punt. Resan då, kan väl motsvaras av rymdfararnas nu.
Någonstans när hon är runt 37 år gammal har denna regent ett projekt på gång, Något som inte har skett på över 300 år och som skulle ge henne närmast omedelbar ikonstatus om det lyckas. En expedition till gudarnas förlovade land, Punt. Hur det gick vet vi tack vare de 3500 år gamla reliefer och hieroglyftexter hon lät hugga in på väggarna i sitt tempel.
Så här beskrivs det hela:
Långsamt, långsamt släpar de sig fram. Männen sliter och drar den tunga lasten tillsammans med de kämpande åsnorna, som motvilligt staplar över sanddynerna. Fem stora skepp har först byggts och sedan har de monterats isär och är nu på väg över öknen bort mot havet. Hatshepsut grandiosa planer hänger på de utmattade själar som bär hela expeditionen men det går sakta, bara korta sträckor varje dag. Så fort en källa finns i sikte stannar hela karavanen för att släcka törsten hos både uttorkade människor och stretande dragdjur, för ökenlandskapet är obarmhärtigt. Färden från Thebe till Röda havets kust består av 200 kilometer i gassande sol och utmanande terräng.
Arbetet att konka båtdelar är förstås inte slut när man når fram till Röda havet. Väl där ska de fem skeppen monteras ihop och sedan inleds nästa del av Hatshepsut våghalsiga expedition, den till havs. Båtarna kan både seglas och ros men skickliga sjöfarare vet också och utnyttja havsströmmarna för att få båten åt det håll man vill ta sig. I det här fallet är målet det sägenomspunna landet Punt. Man har länge undrat var Punt låg och man tror att det var beläget i östra Sudan, kanske ner mot Etiopien någonstans.
Det blir en succé när mannarna återvänder efter en minst lika strapatsrik hemresa. Då radas den ena sällsynta varan efter den andra upp inför hänförda ögon: rökelse, myrra, guld, exotiska djur, och inte minst det eftertraktade elektrumet – en gröngul naturlig legering av guld och silver som används för utsmyckningar av palats och tempel. Expeditionen har också fraktat hem hela träd som planteras framför templet. På det hela taget blir den lyckade handelsresan en stor propagandaseger för en snart fyrtioårig farao.
Så varför gör vi då resor till länder som Punt eller far ut i rymden? Karin Boye ger oss svaret:
”Nog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen, som är mödan värd.”
