När det svenska herrlandslaget i fotboll i förra veckan skulle spela, vad som visade sig vara en ovanligt gäspig playoff-match mot Tjeckien inleddes sändningen i TV4 med ett klipp från en presskonferens där förbundskapten Janne Andersson citerade Tage Danielsson.
”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände.”
Citatet ska naturligtvis ses i skenet av att en fotbollsmatch, hur man än vänder och vrider på det, är något väldigt trivialt när det pågår ett fullskaligt invasionskrig i Europa.
Citatet är, precis som väldigt många citat av Tage Danielsson, både tänkvärt och älskvärt. Det går inte att låta livets alla sorger och världens alla grymheter ständigt tynga ner en om man som människa ska fortsätta att leva och inte bara överleva.
Trots det hickade jag till, när det några minuter senare i samma sändning, presenterades en sketch där Lasse Granqvist och David Hellenius, i vad som närmast skulle kunna beskrivas som en svensk mästerskapsfinal i självupptagenhet, gjorde reklam för underhållningsprogrammet Masked Singer, som av en händelse hade säsongspremiär i nämnda tv-kanal dagen efter fotbollsmatchen.
Jag hickade inte till för den hastiga vändningen mellan Janne Anderssons ”självinsikt” och Lasse och Davids flamsiga skämtande på något sätt kändes opassande i relation till vad som händer i Ukraina.
Inte heller för att jag verkligen tycker att Masked Singer är ett närmast obegripligt tv-format. Det är uppenbarligen underhållnings-tv som bidrar till att hålla glädjen levande för hundratusentals svenskar, åtminstone för en stund.
Det var snarare två personer som ville att det skulle handla om dem, inte om en fotbollsmatch, inte ens om det där tv-programmet som är en blandning mellan Teletubbies och en kapsejsad karaokekväll.
Det är förstås både ironiskt och till viss del förmätet av mig att kritisera Granqvist och Hellenius för upplevd narcissism, när jag själv sitter och kåserar i en tidning, även om Torslanda-Öckerötidningen inte riktigt har samma genomslagskraft som TV4. Ingen behöver dock tro att det handlar om avundsjuka från min sida. Snarare tvärtom.
Det fick mig att längta efter att skriva rak nyhetsförmedling. Inte tycka, ingen bylinebild.
Verka men inte synas.
