Vi som växte upp i 50- och 60-talets Sverige minns den tidens framtidsoptimism. Politikerna hade visioner baserade på deras respektive ideologier men det rådde konsensus om en sak – vägen framåt var ett samhälle där det skulle bli bättre för alla. Och de levererade också. Reformer och projekt som var bra för gemene man genomfördes. Landet byggdes upp.
Hur är läget i dag då? Örebropartiets ledare, Markus Allard, skräder inte orden:
”Tågen kommer inte i tid, om de ens kommer överhuvudtaget! Vårdcentralen ringer inte upp på telefontiden som du blir fakturerad för. Polisen lägger ner utredningen trots att du fångat allt på film, identifierat namn, personnummer, blodgrupp och släkttavla tillbaka till 1414 på gärningsmannen som stal din bil förra veckan. Energisystemet är sprängt, välfärden är fritzlad och skatten kommer nu att höjas i flertalet regioner. Varför funkar INGENTING längre? Varför har allting blivit så dåligt? Varför klarar i princip INGEN myndighet av sina kärnuppgifter längre?”
Vid ett samtal med Öckerö kommuns tidigare ekonomichef Jarl Gustafsson för si så där 7 eller 8 år sedan ställde jag en fråga till honom om vilka ekonomiska problem våra kommuner stod inför. Han nämnde då att när han träffade sina kollegor runtomkring i landet sa de alla att den infrastrukturer som byggdes upp under 60–70-talet var hårt sliten och behövdes ersättas. Inte minst gällde detta VA-nätet.
Men ingenting har skötts. Allt har fått förfalla. “All offentlig verksamhet närmar sig sammanbrottet”, skrev en ledarskribent för ett tag sedan. På samma sätt som Sverige en gång hade ett robust, effektivt och billigt elsystem hade vi också rykte om att ha tjänligt dricksvatten av hög kvalitet. Nu är elsystemet i spillror, med rekordhöga elpriser som följd.
Allt medan politiker struntat i det som är statsmaktens kärnuppgifter. Att exempelvis se till att infrastruktur som vägar, järnvägar och elsystem underlättar vardagen för befolkningen, inte försvårar den. Att vatten och avlopp fungerar.
Innan semestern i år varnades för att investeringarna i de kommunala vatten- och avloppsnäten är grovt eftersatt och att investeringsbehoven är massiva. Vattenfrågan är den ”nya” energikrisen, enligt branschorganisationen Svenskt Vatten. Om inget görs står Sverige inför en framtida ”systemkollaps”, säger organisationens vd Pär Dalhielm till SVT (26/6).
Investeringsbehovet har ökat till 23 miljarder kronor – årligen, varje år till 2040, skriver G-P.
De svenska VA-systemen är nämligen kraftigt eftersatta. År 2020 konstaterade Svenskt Vatten att investeringsbehovet ökat från 16 till 23 miljarder kronor – årligen, varje år till 2040. Inte minst är det gamla ledningar som måste bytas ut och rustas upp.
Och det kan bli värre, varnar Svenskt Vatten. Uteblivna investeringar kan innebära driftstörningar, ledningar som läcker och stora avbrott. Vad det i sin tur får för konsekvenser är enkelt att räkna ut.
Nu, som så ofta när det gäller svensk infrastruktur, infinner sig frågan: hur har det kunnat gå så långt? Svaret känner vi igen från andra kriser, inte minst energikrisen. Ansvariga politiker har inte tagit frågan på allvar.
Enligt en uppgift tar det 200 år att byta ut alla gamla vattenledningar i Sverige om man håller samma tempo som i dag. Politikerna som är ansvariga, vad har de gjort? De har struntat i att underhålla rörledningarna i årtionden. Ingen kommunpolitiker vill nämligen gå till val på att höja avgiften för vatten. Därför skjuter de investeringsbehovet på framtiden.
