Världens mest viktiga – minst viktiga – glädje

Det kan knappast ha undgått någon att Fotbolls-EM är i full gång. Det är ingen idé att skriva någonting om själva resultaten, för jag skriver det här flera dagar innan ni läser det. Men, vi kan i alla fall konstatera att turneringen är efterlängtad, trots alla märkliga turer inför – som till exempel att matcherna spelas i femtioelva olika länder.

Att efter ett och ett halvt års pandemi ha något stort att samlas kring – som ett fotbollslandslag – känns, i alla fall för mig, lite extra. Men det är inte bara det svenska landslaget som skänker glädje och förenar. Manifestationerna världen över efter den danska mittfältsstjärnan Christian Eriksens otäcka hjärtstopp mitt under matchen mot Finland värmer mer än sommarvädret. Att sedan publik är tillbaka på arenorna är ytterligare något att glädja sig åt. Dels för att det ger hopp om att den gräsliga pandemin nu – ta i träben – förhoppningsvis håller på att släppa sitt grepp om världen. Men också eftersom fotboll på hög nivå ska spela inför en stor och bullrig publik.

Jag skulle inte skriva något om resultaten – men visst ser det bra ut för Sverige. Jag skriver som sagt det här innan Sveriges match mot Polen, så när ni läser det här vet ni hur det har gått.

I det lågmälda brittiska tv-programmet Gubbar bakom flötet (sänds på söndagarna i SVT) åker de två komikerna Bob Mortimer och Paul Whitehouse runt i Storbritannien och fiskar. I de handfull program som jag har sett har de knappt fått något ätbart på krokarna. Men poängen med programmet är det urbrittiska tjattret (banter) mellan de två hjärtsjuka gubbarna, inte fiskandet i sig. I det senaste avsnittet pratade Bob Mortimer (som kanske någon minns från den surrealistiska och absurda 1990-talskomediserien The Smell of Reeves and Mortimer) med en äldre cancersjuk fiskarfarbror om hur hobbies mer eller mindre kan rädda liv. När Mortimer drabbades av en allvarlig depression i 20-årsåldern insåg han att han var ”påväg tillbaka till livet” när han upplevde den okonstlade glädje det innebar att se sitt Middlesbrough FC göra mål.

Den där explosionsartade glädjen, som får vuxna människor att hoppa jämfota, kramas och gråtskrika rakt ut, som ett mål innebär i en viktig fotbollsmatch. Kanske är det något av det mest viktiga – minst viktiga – som finns i livet. Själva glädjeyttringarna alltså, att vi tillåter oss förlora oss i något och bli jublande euforiska, även om det är flyktigt. Inte nödvändigtvis bollsparkandet i sig.

Mer från ledare/krönika

Ta kontakt med dem som glidit ur kalendern

Ännu ett år spurtar obönhörligen på upploppet. Vi är redan…

November är här

November – den mörkaste, tristaste och tyngsta av årets alla…

Frågan om klimatet försvinner inte

Den 18 november avslutas FN:s årliga klimatmöte, COP, efter att…

Det är färger också!

Jag har alltid tyckt om hösten. Den höga klara luften.…

Senaste nytt

Så påverkades niondeklassaren Emilias vardag

 I den där lokalen låg en blomsteraffär när jag var…

Svart Express välte utanför Björlanda idrottshall

Klockan 8:18 larmades polis till Kongahällavägen, i höjd med Björlanda…

Man åtalad för försök till grov utpressning

I april tidigare i år blev en man i 30-årsåldern…

Runt Hörnet öppnar upp för välgörenhet

På mötesplatsen Runt Hörnet har ungdomar tillsammans med ungdomshandledarna diskuterat…

Knapp vinst för THK-damerna

Inledningen gick i hemmalagets tecken. THK hade ledningen med 4-1…

Den som läser en bok blir…

Böcker på höjden, böcker på längden, böcker på tvären. Tjocka,…

Skräpsamlande vardagshjälte

Elliot Gullberg, numera pensionär, kommer från Helsingborg men har bott…

Micki drömmer om att beatboxa på Broadway

Beatboxing, att med rösten och munnen efterskapa ljuden av slagverk…

Fokus på ofrivillig ensamhet

Att vara ensam är för många skönt lite då och…

”Det är roligare att äta tillsammans”

En gråmulen och småblåsig tisdag, som inte gör en kotte…