Fem minuter på ett socialt medianätverk och marken gungar och luften känns tunn. Det måste vara mig det är fel på, för inte kan drygt 300 miljoner användare ha fel?
Det är mycket prat om sociala mediers negativa inverkan på våra liv. Inte nog med att de stjäl alldeles för mycket av vår tid när vi ägnar värdefulla timmar åt att scrolla bland filmer på söta hundvalpar som lekar med barn, eller fryntliga danskar som testar världens starkast chilifrukter, det är ju snarare de positiva aspekterna.
För numera är nästan alla algoritmer inställda på rage bait, så att innehållet ska få oss arga. Det är det enklaste sättet att få oss att interagera, vilket gör att innehållet sprids.
Det finns dock ett särskilt helvetiskt ställe online. Så ondskefullt och förljuget att det skälver i hela kroppen på mig bara jag tänker på det.
Nej, jag pratar inte om någon darkweb eller något knarkförsäljningsinferno, inte ens om någon chattgrupp som gör 13-åringar till vandrande mördarmaskiner. De där ställena går att undvika.
Jag pratar naturligtvis om Linkedin.
Om någon händelsevis inte känner till Linkedin, så är det den plattform som borde vara den mest användningsbara av alla sociala medier, och som självklart marknadsför sig som just det.
Det är här du registrerar ditt CV för att exempelvis söka nytt jobb och för att, som det populärt heter, ”nätverka” professionellt och knyta affärskontakter.
Det låter ju bra eller hur?
Nyligen loggade jag in på Linkedin för första gången på evigheter. Jag var inte beredd på vad som skulle träffa mig som en snöskyffel i plytet. Det var absolut inga spännande erbjudanden. Det var en överdos av ”Corporate Culture” som jag sedan länge hade hoppats att jag lämnat bakom mig.
Innan jag hade loggat ut igen hade jag översköljts av en tsunami av ytliga inspirationscitat, oförblommerat skryt, tröstlöst banala vardagliga iakttagelser och, förstås, peppiga tillrop till människor som spenderat en halvdag under lysrör på workshops, konferenser, vanliga möten, säljkurser eller *ryser* teambuilding och ”inspirationsdagar”.
Så mycket floskler och obegripliga förkortningar att det kändes som att drabbas av andnöd.
Jag klarade fem minuter innan jag gav upp.
Det är inte människorna på Linkedin jag ogillar. Verkligen inte. Jag känner ju de flesta i mitt *ryser igen* ”nätverk” och det är bra människor. Men den här kulturen… Vill vi ha den? Eller måste vi låtsas som vi vill det? Kanske är det mig det är fel på – men var och varannan uppdatering på Linkedin häromdagen framstod som något en sociopat skulle skriva.
Jag ber om ursäkt om jag trampat någon på tårna som på riktigt är entusiastisk över att ett nytt affärssystem har implementerats på deras arbetsplats, eller någon som känner sig inspirerad i övertygelsen att ”försäljning egentligen är service”, efter att ha lyssnat på ett 45 minuter långt föredrag av en programledare på en kommersiell radiostation.
Det är väl helt enkelt så att Linkedin inte är för mig.
