Det finns en bibliotekarie i Helsingborg som heter Alex Bergdahl. Han är ett par år yngre än vad jag själv är. Hans bakgrund, åtminstone när det kommer till musik och de där formativa åren (med tidningen Okej och radioprogram som Rockbox) på 1980-talet för personer i vår ålder, är ganska lik min egen. Alex Bergdahl har en podcast som heter Alex Room Service. Den handlar, oftast, om rockbandet Kiss. Min barndoms absoluta favoritband. Han har också skrivit böcker om bandet tillsammans med göteborgaren Carl Linnaeus, och han håller inte sällan välbesökta föreläsningar om bandet runt om i Sverige.
Alex Bergdahl är på sätt och vis en tvärvetenskaplig forskare. Han nagelfar smala saker, som är lätt att tro att få eller ingen bryr sig om, som exempelvis exakta datum när Kiss spelade in låtar till sina olika album. Eller vilka låtar som verkligen spelades under en konsert i, säg, Bowling Green, Kentucky den 6 december 1974.
Han gör sådant, och mycket mer, inför en dedikerad lyssningskrets. Inga ämnen som rör Alex favoritartister är tillräckligt små för att han inte ska vara där och försöka vända på stenarna.
I sin research intervjuar han personer långt ut i periferin, som få andra skulle få för sig att tala med – än mindre leta upp.
Och resultatet är oftast tämligen strålande journalistik, inom ett väldigt avgränsat område. Alex är ingen generalist. På så sätt är han ganska långt från en lokaltidningsjournalist.
Trots all briljant rockhistoria han lyckas gräva fram är bland det finaste i Alex Room Service hans upprepande mantra om att vi lyssnare ska vara snälla mot varandra på internet. Det kan låta banalt, men det är det inte. Det är en påminnelse som behövs.
Det finns inte längre några ämnen som människor inte lyckas göra sig osams kring. Inte ens 50 år gammal rock and roll-trivia.
Jag tänker på Alex ord när jag läser kommentarerna i Torslanda-Öckerötidningens Facebook-trådar den senaste tidningen. Visst är det så att en tidning gärna vill ha engagemang och lite ”action” i kommentarstrådarna. Det driver spridningen och ökar (förhoppningsvis) läsningen av artiklarna.
Vår tidning har, jag vill skriva glädjande nog, fått fart på engagemanget på Facebook. Jag vet personligen inte riktigt hur det gick till, jag misstänker att det har med algoritmer att göra mer än vad vi skriver om. Det är förstås kul.
Men tonen i många kommentarer är det inte.
Ibland tänker jag att jag förstår drivkraften bakom den ilska som ofta manifesterar sig i kommentarsfält. Men oftare, när man märker att de argaste personerna varken har läst artikeln eller vill bidra med något som helst konstruktivt, drabbar en känsla av tomhet mig.
Egentligen borde det inte vara så svårt. Var snälla mot varandra på internet liksom. De flesta av oss spenderar alldeles för mycket tid där, och om vi inte gemensamt tar ett grepp om klimatet så förgiftar vi bara oss själva med all toxisk bitterhet, oavsett om vi själva skriver eller bara tar del av den.
