En hel del livsfrågor och religiösa tankar kommer till mig där jag går i motionsspåret. Är livet verkligen inget mer än bara vad ögonen ser? Eller är det rent av så att människolivet är som en svamps. Det vill säga, att själva livet försiggår någon annanstans. Svampen lever ju egentligen hela tiden nere i jorden men skjuter då och då upp en fruktkropp, som enbart har en fortplantande uppgift. Är det även så med människolivet? Att vi enbart är fortplantningskroppar som har till uppgift att föra de eviga generna vidare. Vad betydde det? Att själva livet är något helt annat än vad vi föreställer oss och att det vi kallar ”himmelen” i själva verket är jorden. I begravningsritualen sägs ju:
”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”
Vi är alltså jord och vi äter jord… tänk bara på smaken av ett övermoget svenskt höstäpple eller en rödbeta. Hur är smaken? Jo, jordig! Är vi alltså ”jordgubbar”? Å andra sidan, vad spelar kroppen för roll? Kan vi inte bara njuta av att leva och betrakta livet som en helig gåva? Ta till oss det goda, välja att göra så mycket roligt som möjligt samt försöka uppföra sig så hyggligt vi kan mot våra medmänniskor. Visst är dessa mål goda nog, eller?
Det är visserligen en djup insikt, att vi är uppbyggda av markens beståndsdelar men själen då, var kommer den in? Existerar alltså tre poler i en människas liv: jordens mineraler som bygger upp kroppen, planetens yta för att leva det korta livet på och himmelen som själens hemvist?
Inte heller tacksamheten över livets gåva är så lätt att komma överens med. Allt liv är visserligen mig heligt och gör att jag inte gärna dödar ens en fluga men ska man som människa vara tacksam även för allt lidande och elände? Svåra frågor att brottas med, frågor som vi nog aldrig får något bra svar på. Till och med de lärde rådbråkar sina geniknölar med problematiken och kallade motsättningen Teodicéproblemet – hur kan Gud vara både fullkomligt god och allsmäktig – när det samtidigt finns ondska och smärta.
Men min personliga tacksamhet sträcker sig så långt att jag alltid försökte tacka min skapare, vem det nu än är, tre gånger per dag. Visserligen rationaliseras ibland tackandet och slås ihop till en enda gång, men i alla fall. Det är inte så mycket en religiös övertygelse, utan en vördnad för det stora ”Alltet”. De religioner som påbjuder bön regelbundet har alltså en poäng – vi behöver nämligen dagligen påminna oss själva att vara tacksamma och vördnadsfulla inför det dyrbaraste som finns, nämligen livet självt.
