Trots att jag numera är medelålders och har spenderat mer tid med att arbeta på olika arbetsplatser än att gå i skolan, märker jag att jag fortfarande tänker på året på samma sätt som jag gjorde när jag gick i skolan. Alltså är det, med min årsindelning, höstterminen som just nu startar för många av oss.
Men som vuxen avancerar man ju inte per automatik till en ny nivå, med nya uppgifter och krav, efter en sommarsemester. I stället fortsätter arbetslivet ofta, på exakt samma ställe och sätt, som innan man gick på semester. Ingen av mina arbetskamrater har till exempel kommit tillbaka efter semestern med grönt hår, piercingar i alla möjliga och omöjliga kroppsdelar och är punkare nu. Sådant hände med jämna mellanrum med klasskamrater mellan åttan och nian, eller ettan och tvåan i gymnasiet.
Det är ju lite synd. Det hade piggat upp.
I arbetslivet får man sällan tillfredsställelsen av att ”gå ut en klass”, att känna att man klarat en termin eller årskurs och kan gå vidare som en ny mognare person. Ganska ofta trillar man tillbaka precis där man var innan – det enda som ändras är att man får mer ont i ryggen och inte längre kan läsa vad som står på datorskärmen utan glasögon.
I den grekiska mytologin var Sisofos kung i Korinth. Efter att han har trotsat den allra mäktigaste guden Zeus och uppvisat ett oklädsamt högmod, fördes Sisofos till dödsriket Hades och dess djupaste grotta. Där dömdes han till ett öde värre än döden. Hans uppgift – snarare än straff – blev att rulla ett stort stenblock upp för en lång brant kulle. När han nådde toppen skulle han bli fri. Men Zeus har naturligtvis sett till att stenblocket störtar ner i avgrunden igen varje gång Sisofos nästan har lyckats baxa upp det till toppen. Sisofos tillåts inte avbryta sitt arbete. Därav uttrycket sisofosarbete – ett meningslöst arbete som aldrig tar slut.
Fullt så illa är det kanske inte att vara vuxen och arbetsför. Det ska man på väldigt många sätt vara tacksam för om man är. Men det finns likheter. Jag antar att det är en fråga om huruvida glaset är halvtomt eller halvfullt.
I den filosofisk essän Myten om Sisofos av Albert Camus från 1942, är det människan som knuffar på stenen. Livet har, enligt Camus, inget varaktigt eller predestinerat värde. Det är människan själv som måste skapa ett värde i sitt liv. Människan kan således välja att tycka att det arbete den gör har ett värde, glaset är så att säga halvfullt, eller att inte göra det, med andra ord: glaset är halvtomt.
Ett aktivt beslutsfattande och ett direkt ansvarstagande, på de sätt som Albert Camus förespråkade, är huvuddrag inom den filosofiska strömningen existentialismen.
Tycker ni att det här var en opeppig och dyster krönika så här i slutet av semestern när man ska ta ny sats in i arbetsuppgifter och välbekanta måsten? Då ska ni bara veta vad jag tyckte om höstterminsstarten 1992 när jag hade läst Myten om Sisofos under sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet. Jag har knappt hämtat mig än…
