I italienska Val di Fiemme finns en slalombacke som heter Alpe Cermis. För femton år sedan skapades Tour de Ski som består av en rad deltävlingar av sprint- och distanslopp. Någon kom på att i den sista etappen skulle det vara en bra idé att låta alla längdskidåkare åka i Alpe Cermis. Men inte utför. Utan uppför. En klättring på 420 meter – från 860 till 1280 höjdmeter. Som värst är lutningen 28 procent. En utmaning så nära tortyr man kan komma. Inga tevebilder kan rättvist förklara vilken bergvägg åkarna har framför sig.
I januari 2015 körde SVT:s skidexpert Mathias Fredriksson backen i förväg för att visa tittarna vad som väntade åkarna. Flåsande beskrev han den hemska påfrestningen under klättringen. ”Teknik och sånt har jag glömt för längesen. Det gäller att hitta ett flyt där man liksom kopplar bort skallen och bara gör saker helt enkelt. Kliv, kliv, överlev!”
Orden satte sig i mig. De har hjälpt mig många gånger när branta livsberg av olika slag har kommit i min väg. Nyligen, när Tour de Ski skulle avgöras såg jag hur Ebba Andersson kämpade sig uppför backen. Det var stort att se Ebba ta sig över mållinjen och vinna etappen. För första gången hamnade hon överst på prispallen i världscupen.
Ibland ställs vi inför brutala uppförsbackar i livet som är vanvettigt krävande och tillsynes omöjliga att klara av. De kan vara hemliga för omgivningen men högst verkliga och kännbara för oss. Allt syns inte på utsidan.
Till dig som nu har en skräckinjagande livsbacke framför dig, eller utmattad befinner dig mitt i den: Ge inte upp! Fortsätt! Det är tufft nu. Men du kommer att få kraften du behöver. Det finns en mållinje och du kommer att nå den. Kanske försöker du just nu anpassa dig till nya livsvillkor som hastigt skrivits om och kämpar mer än någon förstår.
När alla omständigheter och ditt eget huvud säger att det är omöjligt så lyssna till hjärtat där drömmarna finns, där tron andas, där hoppet lever. Kanske är det läge att koppla bort skallen och bara göra. Bara fortsätta gå. Ett kliv i taget. Inga kliv ska underskattas. Ett litet kliv är också ett kliv. Att ta ett ögonblick i sänder är verkligen ingen dum idé.
Du är en kämpe. Kliv, kliv, överlev. Ta emot kraften som finns där. Ny kraft för varje dag och stund. Du ska se att det här också ska ordna sig. Uppförsbacken har en ände. Höjderna väntar.
Ebba fick god hjälp av sina lagkamrater. I skidspåret lade sig Linn Svahn framför henne för att hjälpa henne att dra. Att dra för andra är ett fint sätt att leva. I tuffa tider betyder det så mycket att få åka i vinddraget av någons omsorg. Gäss är proffs på detta när de växeldrar under långflygning.
I den branta backen stod sedan Frida Karlsson och hejade på Ebba och peppade henne. Att vara varandras hejarklack i branta uppförsbackar är sanna medmänniskors signum. Tänk vad några uppmuntrande ord kan betyda. Ett värmande sms eller telefonsamtal, en ros, praktisk hjälp.
Håll hjärtat öppet för alla positiva krafter som fyller på med energi. Promenader i naturens skönhet. Vårljuset som är på ingång. Musikens läkande krafter.
I många livsbackar har jag fått gå i en kraft som inte är min egen. Det är som om Gud tagit vid där jag tagit slut. Jag har nått en höjd, sett mig tillbaka på branten jag bestigit och inte fattat hur det gick till. Att jag överlevt. Hjärtat viskar ödmjukt tack.
Glöm inte att du behöver finnas med i din egen hejarklack, så var snäll mot dig själv och sug inte musten ur dig själv med orimliga krav. Du klarar denna uppförsbacke också. Höjderna väntar.
/LILIAN ANDERSSON
