I förra veckan skrev Torslanda-Öckerötidningen om att kommunstyrelsen i Göteborg har klubbat igenom en satsning på fyra miljoner kronor som ska tillfalla föreningar som anordnar aktiviteter för barn och unga i Torslanda. Det är socialnämnden Hisingen och kulturförvaltningen som har fått i uppdrag att hitta metoder för hur pengarna ska fördelas.
Tänker man ”kultur och Torslanda” känns Kulturhuset Vingen (och ungdomsmötesplatsen Runt hörnet i Vingenhuset) som de tydligaste kulturinsititutionerna i stadsdelen. Eller om man ska vara frank, snudd på de enda.
Kultur som riktar sig till barn och unga i all ära. Men hur ser det egentligen ut för kultur som riktar sig till vuxna i Torslanda? Inte så bra om ni frågar mig. Kulturhuset Vingen kämpar i motvind – och de kämpar hårt – men jag kan inte skaka av mig känslan att kulturutbudet i stadsdelen inte räcker till på långa vägar.
Om några veckor blir det stand-up på Vingen. Den 18 april kommer dragplåstret Robin Paulsson, känd bland annat från den egna tv-showen Robins, Parlamentet och Fråga Lund och uppträder. Med sig har han ett knippe mindre kända Göteborgskomiker. Det här är en typ av evenemang som jag personligen har saknat och verkligen applåderar. Måtte biljetterna sälja bra, så att vi får se ännu fler komiker, men även konserter, pjäser och utställningar i vårt fina kulturhus.
Jag har skrivit det många gånger förut: Vi Torslandabor tycks vilja åka in till centrala Göteborg när vi vill ta del av kultur, eller överhuvudtaget umgås och roa oss. Det är synd. Det gör att livet här – och faktiskt vi som bor här – riskerar att bli socialt eftersatta och i förlängningen ensamma och understimulerade.
Samtidigt läser jag i Göteborgs-Posten att de två ställen inne i stan som jag oftast frekventerar – jazzklubben Nefertiti och ”rock-countryklubben” Pustervik har det tufft ekonomiskt och att framtiden är hotad för båda om det kommunala stödet inte blir högre.
För egen del vill jag inte föreställa mig ett Göteborg utan Nefertiti. Jag må ta ifrån tårna nu, men det känns nästan som om Nef försvann så skulle en stor anledning för mig att bo kvar i Göteborg försvinna. Så mycket älskar jag det stället.
I den här veckans nummer skriver jag om tioårsjubilerande Björkö Music Society. Om öarna kan ha sina träffpunkter och socialt umgänge, varför kan inte vi?
Apropå bristen på social sammanhållning. Förra helgen var jag för första gången på slakthusområdet i Gamlestan. Det var vanlig lördag och vi ville egentligen bara äta lunch på något ”kul ställe”.
Jag vet inte om ni varit på slakthusområdet, men där fanns Mugwort’s – ett magiskt barbequehak, hantverksbryggeriet Spike med ett otroligt soft taproom, den bästa espresson jag druckit på Kafferäven och en full utomhusmarknad med hemmagjorda chilisåser, kimchi, smycken, bröd, praliner, foodtrucks et cetera.
Det enda jag kunde tänka var: Varför kan vi inte ha något som ens är en tiondels så ambitiöst och trevligt som det här hemma i Torslanda?
