Det kan inte ha undgått någon att Lundbytunneln i veckan enkelriktades för renoveringsarbeten som kommer att pågå i drygt två år.
Anledningen är enligt Trafikverket att tunneln, som invigdes 1998, har ett flertal skador. De allvarligaste är vattenläckageskador från taket som medför höga underhållskostnader och som på sikt hade riskerat trafiksäkerheten, och som nu måste tas itu med.
Därtill åtgärdas även tunnelns brandbekämpningssystem, nya betongräcken inne i tunneln uppförs liksom en uppdatering av det tekniska systemet.
Bygget av den 2 060 meter långa tunneln tog tre-fyra år där i slutet av 1990-talet, och stötte på geotekniska svårigheter mer eller mindre från start, då marken visade sig vara lerigare och mer instabil än vad man räknat med. Även vattenläckor har varit en återkommande problematik redan sedan byggandet ägde rum.
Notan för bygget redovisades 1998 någonstans i häradet runt 700 miljoner kronor.
Att tunneln snart 30 år senare behöver renoveras är ingen skräll. Möjligen får tiden renoveringen ska ta – drygt två år – en och annan att höja på ögonbrynen.
Torslandabilister är ett härdat släkte. Bor man i centrala Torslanda och arbetar hyfsat normala kontorstider i någon annan del av Göteborg har man med största sannolikhet sedan länge accepterat att köa på Kongahällavägen förbi Torslanda Torg på morgonen, och att köerna åt andra hållet på eftermiddagen börjar redan vid brandstationen. Inte för att situationen är så mycket bättre i rusningstrafik i Hjuvik eller Björlanda.
Att åka kollektivt, den av beslutsfattare boende i andra delar av staden, erbjudna universallösningen, hjälper föga då bussarna fastnar i samma köer som bilarna. Glöm vad jag sa tidigare, Torslandapendlare över lag är ett härdat släkte.
Mellan 07:00 och 07:40 på vardagar beräknas för övrigt linje X1 numera ta 51–52 minuter från Hornkamsgatan till Nils Ericsonsplatsen. Vi pratar här utan byte, inom en och samma kommun. I drygt två år. X står för express om någon undrade.
Under veckan har det redan inkommit ett par utsagor till tidningen om att det har tagit längre tid än de där 52 minuterna.
Vän av ordning påpekar att det faktiskt finns alternativ. 131:an avgår, intressant nog, exakt samtidigt som X1 från Hornkamsgatan under tiderna beskrivna ovan. Väljer man den linjen kan man – enligt tidtabellen – banta ner restiden till Nils Ericsonsplatsen med åtta-nio minuter, om man går cirka 100 meter på Hjalmar Brantingsplatsen och byter till linje X4. Fem minuter har man på sig, så det gäller att 131:an är i tid.
Kanske är det jag som både är bortskämd och bekväm, men det framstår inte som särskilt drömmigt under vinterhalvårets regn, blåst, snö och halka – i synnerhet inte om man behöver byta en gång till, eller fler, på andra sidan bron – som förhoppningsvis inte öppnar sig under rusningstrafik – men vem vet det med säkerhet.
