Alla skådespelare vill väl spela försteälskare. Många violinister vill spela förstafiolen. De flesta journalister vill skriva för de största och finaste tidningarna. För att sammanfatta läget: ”Ty många äro kallade, men få utvalda”. Så kan man tänka men små sår och fattiga vänner ska man inte förakta.
Min bästa kompis, den 2 meter långe Bosse, arbetade en gång på en liten lokaltidning i Jämtland. Vid ett tillfälle stod han i kassakön i ortens matvarubutik när han plötsligt hörde någon viska bakom hans rygg. Han vände sig om och när han tittade ner fick han se två små gummor. Den ena lilla gumman tittade upp och sa:
”Är det herr Jönsson?”
Bosse såg förvånad ut men nickade ett ja till svar. Gumman fortsatte då med att säga:
”Ja, vi ska bara be att få tacka så mycket för den fina artikeln som Jönsson hade skrivit om vår syförening. Det var så roligt och vi är så tacksamma för att han uppmärksammade oss.”
Kan en journalist få ett bättre erkännande än så? För det är just detta lokaljournalistik handlar om, att lyfta fram den lilla människan – den som sällan eller aldrig får komma till tals i de stora medierna.
Jag kom att tänka på den här historien när jag läste en intervju med Jan Scherman i tidningen Mitt i. Han säger där: ”Den lokala journalistiken är en omistlig del av demokratin.”
I dag står tyvärr många kommuner utan oberoende bevakning.
”Det är krisläge”, säger han vidare. ”Staten borde ha agerat blixtsnabbt och öppnat plånboken. Nu har man smugit i gång ett litet stöd till så kallade vita fläckar. Långt ifrån tillräckligt!”
”Jag kan konstatera att det mesta gått utför. Det finns väldigt lite i lokaljournalistik kvar i landet. Ofta är tidningarna centralt, eller i bästa fall, regionalt redigerade.”
”Gratistidningarna lider tyvärr fortfarande av den förlegade bilden att de är ensidiga annonsblad. De är effektivt arbetande små tidningar drivna av lokala entreprenörer som ska ha samma möjligheter till stöd som andra.”
I tidningen intervjuas även Erik Halkjaer. Han är ordförande i den svenska sektionen av Reportrar utan gränser.
”Det borde finnas lokala redaktioner på varje ort”, säger Erik. ”Gratistidningarna har en viktig funktion här. All oberoende journalistik är bra. Saknas lokal bevakning vänder sig folk ofta till grupper och påverkare på digitala plattformar där man inte riktigt vet vad syftet är eller vem som står bakom. Kanske har de en agenda.”
Fakta: Gratistidningar når 3,34 miljoner hushåll. Gratistidningarna har i genomsnitt 64 procent räckvidd i sitt lokalområde. Gratistidningar finns i 234 av 290 kommuner och täcker de flesta av Sveriges kommuner.
