För 30 år sedan gick jag ut grundskolan. 30 år. En hisnande mängd tid. Jag försöker minnas om jag någonsin tänkte 30 år framåt i tiden år 1990. Det gjorde jag nog inte. Framtiden har en tendens att te sig abstrakt och svårgreppbar. För en 16-åring ligger andra sidan sommarlovet en ocean av tid bort. Det hade varit enkelt att måla upp en schablonbild – att hävda att jag år 1990 trodde att bilar skulle kunna flyga och att människan skulle ha satt sin fot, eller kanske till och med bosatt sig, på planeten Mars år 2020. Men jag tror inte jag tänkte så. 2020 har vi istället personer som tror att människan aldrig satt sin fot på ens på månen, att jorden är platt (vilken form tror förresten flatearthers att de andra planeterna har?) och den ena absurdare konspirationsteorin än den andra. Vi har också en pandemi som stängt ner stora delar av världen. Sådana scenarion existerade bara i filmer som gick direkt till VHS år 1990. Inte ens för fyra-fem månader gick det å andra sidan riktigt att föreställa sig det som nu är en verklighet.
Varför sitter jag och tänker på dåtid? Kanke för att jag nyss fick ett dödsbud. En klasskamrat från gymnasietiden. Uppvuxen i Torslanda precis som jag. Hon hade varit allvarligt sjuk under en längre tid, det visste jag, men ett dödsbud kommer alltid som en chock. Jag tänker 30 år tillbaka i tiden för att det är för jobbigt på att tänka på att en person som nyss var 46 år har fått lämna jordelivet alldeles fasansfullt mycket för tidigt. Jag tänker på när vi var unga och började i första ring på gymnasiet hösten 1990, för att det är lättare att tänka på det, än att tänka på de två unga barn och maken hon lämnar efter sig och sorgen och tomheten de måste känna. Jag tänker på mig själv och mina icketankar om framtiden från 1990, inte för att jag är narcissist, utan för att det är mindre sorgligt än att tänka på allt som omgärdar det där beskedet.
Vi hade inte setts på flera år. Vi följde varandra på sociala medier, så som man gör.
Men tillslut tänker jag på sista gången vi av en slump träffades i verkliga livet. Det var på juldagen för kanske tio år sedan. I Vasastan, på en bar. Jag minns vissa saker vi pratade om; Han och hon och den och det och vad Magasinsgatan betydde.
Jag minns att vi sa att det aldrig skulle gå att flytta tillbaka till Torslanda. Du gjorde aldrig det. Det gjorde jag.
På kvällen går förbi busshållplatsen där du brukade hoppa på Gul Express på väg till gymnasieskolan. Jag önskar att du stod där nu. Jag hade velat säga något, jag hade förstås förmodligen inte funnit orden, så det hade blivit något futtigt men sanningsenligt, som hur rolig och smart jag tyckte att du var.
