Inget annat liknar det tillstånd man hamnar i när man precis förlorat någon nära. Sorgebubblan. Overkligheten. ”Kan jag aldrig mer prata med henne?” ”Är han verkligen borta?”
Sorg kan liknas vid en kork som vägrar sjunka. Tänk att det kan vara så svårt att få det att sjunka in att någon man haft kär inte är kvar. Rutinerna kan sitta i länge. Man lyfter luren och ringer och först när ingen svarar kommer man ihåg verkligheten.
Att förlora en nära kan vara så livsomvälvande att delar av identiteten svajar. Vem är jag utan henne? Utan honom? Man kan tycka sig förlora både karta och kompass. Känslan av att en fyr har slocknat. Hur ska man nu kunna navigera?
Sorg kan göra så ont i hjärtat att den också sätter sig i kroppen och gör det svårt att andas, äta och sova. Att leva helt enkelt. Det är inte underligt om man vill försöka fly från sorgen för att den är smärtsam och skrämmande att möta.
Men sorg kan liknas vid en uthållig löpare med snabba ben och kvicka fötter. Den kommer alltid ikapp. Förr eller senare.
Sorgen kan komma i vågor som sköljer över en med sådan höjd och kraft att man till en början tror att man ska drunkna i dem. Från ena stunden till en annan kan vågorna växla enormt i höjd och styrka. Så är det när sorgen reser och rusar genom känslolivet. Man lär sig så småningom att vågorna inte är farliga – fast de är förfärliga.
Allt som är ”första gången utan” den man mist kan värka. Födelsedagen, julen och andra storhelger. Även om vågorna blir mindre med tiden kan de komma när som helst och utlösas av nästan vad som helst. Ett fotografi, en sång, en plats.
Sorg kan liknas vid en tågresa genom okända landskap och till många stationer som man behöver lära känna för att komma vidare i livet. Man får resa en minut i taget och känna allt man känner. Någonstans längs vägen kliver saknaden ombord – saknaden efter den man förlorat – och stiftar bekantskap med oss.
Sorg är en sak, saknad en annan. När man rest genom sorgens landskap och kliver av tåget är det sannolikt att saknaden följer med. Kanske hela livet. Man får lära sig leva med den.
Sorgen kan drabba oss många gånger om genom livet när vi mister människor som varit viktiga för oss. Man vänjer sig aldrig. Varje gång är en ny gång, ett nytt sätt. Att sorg blir så personlig beror nog på att varje relation är så unik. Det är egentligen oerhört vackert.
Det är som om det blir ett sår i hjärtat varje gång någon nära dör. Kanske kan man kalla dem kärleks-sorgesår. I en av mina många bilder av Gud samarbetar Han och Tiden som sömmerskor. Med kärlekens och tröstens gyllene trådar syr de samman det brustna. Knappt finns det något vackrare – eller starkare – än ett hjärta som är lagat med guldtråd. För man vet att här är en människa som kan älska högt och sörja djupt, bli nedbruten av förtvivlan, men läka och resa sig igen. Och fortsätta leva.
Störst av allt är kärleken. Att högt värdera det arv av kärlek, värme och minnen som människor lämnar kvar åt oss kan skapa en väg genom sorgen. Kärlekens väg, där själva livet promenerar. Vi inser att livet går vidare – vare sig vi går med eller inte – och att det mest kreativa och konstruktiva vi kan göra är att slå förväntansfullt följe. Och låta tacksamheten tala: Tänk att vi fick ha dem i våra liv! Tack för att vi genom alla fina minnen får ha dem kvar i våra hjärtan! Och leva i eftervärmen av deras liv!
/Lilian Andersson
