Sommar, sol och salta bad – det är så vi vill ha det. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Men även en usel semester är bättre än ingen alls. Eller?
”Hur har din sommar varit?” Eller: ”Hur var semestern?” Frågor som dessa brukar dyka upp vid den här tiden på året. Och eftersom storheter som professor Dick Harrison och teologie doktor Ann Heberlein har skrivit om just sommar, sol och semester ska jag väl inte vara sämre än att själv ge mig i kast med detta ämne – dock, ingen jämförelse i övrigt.
Där Harrison tar upp den historiska aspekten, tar Heberlein upp semestern i litteraturen. Jag ska därför i ett par krönikor ta upp lite av vad de här två skriver. (Som en utvikning noterar jag att åsiktsmaskinen Ann Heberlein tydligen har tagits till nåder igen efter att ha varit utsparkad från parnassen ett antal år. Hennes text slogs upp på ett helt uppslag i Svenska Dagbladet!)
I sin artikel i SvD påpekar historieprofessorn att själva företeelsen semester är av sent datum:
”Först och främst måste vi ha klart för oss att semester är ett oerhört modernt fenomen. Det är inte ens sekelgammalt. Från och med introduktionen av jordbruk under mesolitikum var längre fritidsperioder omöjliga för vanligt folk, något som förändrades först efter det att industrisamhället trängt sig fram och välfärdsidéerna slagit rot. År 1936 antogs en internationell konvention om arbetstagares rätt till semester, och sedan började land efter land lagstifta om saken.”
Sverige fick sin första semesterlag år 1938, detta skedde efter en proposition av den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller, då det slogs fast att anställda skulle få lön under två lediga veckor. Sedan kom förlängningar i flera omgångar: tre veckors semester 1951, fyra veckor 1963, fem veckor 1978.
Vilken lättnad det måste ha varit för människor som var vana vid att livet bara bestod i tröstlöst, och evigt, ”slit och släp”. För som påpekas i Predikaren: Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?”
Eller som det står i Första Mosebok: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen.”
Detta kan väl inte tolkas på annat sätt än att arbetet har förknippats med något som har varit en börda vi måste utföra, i Edens lustgård behövde ju människan inte arbeta.
Men man ska också komma ihåg att förvärvsarbetet som huvudsaklig källa till att försörja sig är historiskt sett en ny företeelse, i grund och botten är vi jägare och samlare.
