Sommar och semester är inte bara en tid för att slappa och sova. Lovlediga barn kräver olika former av omvårdnad och underhållning, äldre släktingar vill umgås, grannar tittar spontant förbi. Bor man som vi på en turistort eller är man ägare till ett sommarhus, kan man räkna med diverse besök av mer eller mindre nära vänner som vill fly vardagen och komma ut till havet eller på landet.
Apropå sommaren och semestern. Vem i min generation minns inte Martin Ljungs monolog om Ester? Jag har faktiskt upplevt det där i verkligheten, dock i en betydligt mildare form. Så här var det. I ungdomsåren flyttade jag och min dåvarande sambo in i en nybyggd villa vid havet. Livet förflöt stilla och lugnt fram till dess att sommaren kom. Plötsligt började sambons vänner och bekanta ringa och fråga om de inte kunde få komma förbi och hälsa på några dagar. Visst gick det för sig. Det var bara det att jag hade ingen aning om att sambon hade så stor bekantskapskrets.
– Så är det alltid när man bor vid kusten. Sommartid hör människor av sig och vill komma och hälsa på, sa hon som förklaring.
Nåväl, det blev en trevlig sommar med många nya bekantskaper. Sambon tog med sig sina väninnor och drog från krog till krog. Detta medan jag hängde på i bakgrunden och stötte på mina bekanta som var ute och rumlade runt i de behagliga sommarnätterna.
Ann Heberlein tar upp detta tema i en stor artikel som publicerades på Kultursidorna i Svenska Dagbladet mitt i högsommaren. Så här skriver hon:
”Jag minns semestrarna i svärmors charmiga men ganska opraktiska sommarhus vid havet när barnen var små.
Dagarna var maratonlopp av matlagning, disk, strandbesök, konfliktlösning och tjatande, avbrutet av besök av kompisar från stan som sökte, ja just det, avkoppling, något som kraftigt minskade mina möjligheter till avkoppling och transformerade det trånga sommarhuset till någon sorts bed and breakfast-verksamhet.
Jag tänker på de somrarna som ganska utmattande men, faktiskt, också som underbara. Trots högarna av disk, bergen av tvätt, barnens ständigt pratande och mitt eget malande om att äta upp/sluta bråka/inte gå för långt ut i vattnet, var det är en ljuvlig tid, fyllt till brädden av mening.
Det må vara tröttsamt att duka fram mat morgon, middag och kväll, packa korgen med saft och solkräm, tjatar om tandborstning vareviga dag, men det är djupt meningsfullt.”
Så har vi alla de praktiska bestyr vi inte har hunnit med under året och som samlats på hög. Semestern kan under sådana förhållanden blir en ganska prövande period. Sammantaget kan allt detta bli för mycket och påfrestningarna resulterar i sammanbrott och skilsmässa.
I Ann Heberleins artikel, med titeln Något kan man lära sig av fiktionens mardrömsscener vid poolkanten, belyses ”semesterproblematiken” genom att referera till en rad olika litterära verk på temat. Eftersom jag själv bara har läst ett enda av dessa, nämligen Françoise Sagans debutroman Bonjour tristesse – dundersuccén som hon skrev som 18-åring – ska jag kort nämna något lite om den. Boken handlar om lata sommardagar på den franska Rivieran, där en intrigant ung kvinna får semestern att spåra ur och sluta i katastrof.
Framgångarna med boken fick i sin förlängning även Sagans liv att bli en enda röra. Hennes utsvävande jetsetliv med droger, sprit och spel resulterade i att hon drabbades av usel hälsa, ekonomisk ruin och förlorad kontakt med sina anhöriga.
Ja, så kan det gå när inte haspen är på (om sommaren).
