Samma kväll som min förra ledare som handlade om målningen Jägarna i snön publicerades råkade jag få se en vinthund stå bunden utanför kvartersaffären. Jag insåg direkt att min beskrivning av jakthundarna i tavlan var missvisande. Jag hade baserat min ståndpunkt, att de var utmärglade, på att revbenen syntes på en av hundarna. Och när jag kom hem och öppnade datorn fanns där ett mejl från Anne-Marie som påpekade:
”Jättefin text i senaste tidningen, mer sådant!
Jag har en liten kommentar och det är om jakthundarna. De spinkigaste hundarna är vinthundar/greyhounds och de är alltid otroligt smala. Jag har själv en miniatyrvariant, en italiensk vinthund, och när de är normala och friska syns alltid någon kota på ryggraden.
Snabba som vinden, italienarna används för småviltsjakt, i ett drev om tre eller flera. De på tavlan ser ut som större greyhounds och ser frusna ut. De kan driva rådjur, hare, räv etc. till sin ägare.
Antagligen är de otroligt trötta, den låga andelen underhudsfett och den stora muskelmassan gör att de under en kort tid kommer upp i 70 km/h och måste sedan äta och vila. Den misslyckade jakten innebär att hundarna har sprungit och sedan inte fått något att äta.
Deras kroppsspråk är dämpat och nedstämt.
Greyhounds som inte får mat, och speciellt i kyla, klarar sig inte länge.
Samtidigt har de under lång tid varit en uppskattad resurs för människorna, så frågan är vem som får äta det skrala bytet som finns i påsarna.
Tavlan har verkligen en olycksbådande atmosfär!”
Uppenbarligen är det fler än jag som är förtjust i målningen Jägarna i snön. Flera läsare har i positiva ordalag hört av sig om min förra ledartext. Och vi som gillar bilden är i gott sällskap. Historikern Peter Englund hade planerat skriva något större verk om snö och började med att författa en lärd uppsats om Pieter Bruegel d.ä. tavla – texten återfinns på Englunds hemsida. Och i Andrej Tarkovskijs film Solaris, från 1972, ser man sviten av tavlor, som Jägarna i snön är en del av, hänga på väggarna i den rymdstation som huvudpersonen, psykologen Kris Kelvin, har åkt till. Stationen kretsar kring planeten Solaris och det förefaller som planeten på något mystiskt sätt påverkar människorna, vars drömmar och fantasier materialiseras där i rymdfarkosten. Plötsligt dyker psykologens döda fru upp, livs levande. Medan Bachs meditativa Ich ruf zu dir Herr Jesu Christ (BWV 639) spelas i bakgrunden. En ny kärlek spirar dem emellan – en kärlek bortom graven. Kris konfronteras då med sin roll i hustruns självmord.
Än idag minns jag hur berörd jag blev av filmen. Tarkovskij baserade sin film på en roman av Stanislaw Lem. Lems bok handlar egentligen om människans svårigheter att kommunicera med andra livsformer medan filmen – i min tolkning – handlar om vikten av att handla korrekt i livet eftersom allt man gör kan ge konsekvenser längre fram. Medan Lem själv, tyckte att Tarkovskij hade gjort en film på temat ”brott och straff”.