”Ett brev betyder så mycket.”
Meningen är en gammal reklamslogan för Posten. Men faktum är att även ett telefonsamtal kan betyda en hel del.
En vårdag 1990 blev jag uppringd av ett produktionsbolag som skulle spela in en film och till den behövde de hyra en motorcykel. Genom min kompis Johan Isebäck, ägare till Johans MC, hade de fått reda på att jag hade en fin Harley-Davidson. Den ville de låna. Motorcykeln skulle vara med i flera olika scener och hade en betydelsebärande funktion för hela berättelsen, fick jag reda på. ”Omvärlden och den nya tiden skulle med dess hjälp rulla rakt in i den förstockade svenska bonnavischan och vända upp och ner på allt.”
Tyvärr hade jag redan innan beslutat mig för att åka på sommarsemester med familjen. Biljetter var bokade och jag ville inte låta någon annan ta hand om en så dyr och fin pjäs – i princip kostade då en HD dubbelt så mycket som en japan – och mitt svar blev därför nej.
Några år senare var ”rullen” klar och på tid och stund skulle den bli en av svensk filmhistorias allra största. Långt över en miljon människor såg filmen och den belönades med Guldbaggen för Bästa film. Mannen bakom den fick en Guldbagge för Bästa regi och en skådespelare fick en Guldbagge för sin kreativa insats.
I en av inledningsscenerna får man se när de två huvudpersonerna dundrar in i byn på en dystersvart Harley. Den scenen hade definitivt blivit bättre om hojen hade varit min metallicröda Harley ”toppad” med kromprylar. Men jag tror ändå inte att jag ångrar beslutet. En H-D chopper är inte lättkörd, speciellt inte i låg hastighet. Vid ett tillfälle råkade Rikard Wolff välta med den hyrda hojen under inspelningen av Änglagård!
Jag ligger på golvet i vardagsrummet och vrider mig som en mask på kroken. Ryggskottet har däckat mig. Kallsvetten rinner i pannan och jag stönar högt. Då surrar mobilen, som ligger intill. Uppringaren presenterar sig som Lars Ulvenstam. Jag tror knappt mina öron men eftersom jag känner igen rösten fattar jag direkt att det verkligen är ”Ulven” i luren. Min hjärna arbetar för högtryck. Vad kan Sveriges kanske mest kända och aktade journalist och en av landets tyngsta kulturperson vilja mig?
– Saken är den, säger han, att jag håller på med en artikel och till den skulle jag behöva ha en bild. Jag undrar … skulle jag kunna få använda fotot som du hade med i tidningen Kulturens Värld för en tid sedan när du skrev om ostindiefararen Götheborg?
Naturligtvis var det en ära att få hjälpa en man som varit kulturråd vid Sveriges ambassad i Washington men som för den stora allmänheten var känd som värd för Sommar i P1, inte minst som säsongsavslutare.
I början av 2000-talet, jag tror närmare bestämt året var 2001, började jag arbeta som speciallärare på Torslandaskolans högstadium. Snart nog kom jag i kontakt med såväl Torslanda-Tidningen som chefredaktören Bengt Wester och började frilansa.
Våren 2007 sitter jag i bilen och är på väg till torget. Just när den gamla kyrkan passerats ringer min telefon. Bengt är i den andra luren.
– Patrik och jag undrar om du vill ha anställning hos oss? Vi tycker att det är lika bra att du börjar jobba här eftersom vi är rädda för att du annars försvinner i väg till någon annan tidning.
Jag förstår direkt att min lycka är gjord. Men! Just då håller jag på med att skriva en bok, ett beställningsverk om flyg som kräver all min tid.
– Jag börjar till hösten, när boken är klar, svarar jag honom.
I grova slängar har jag alltså arbetat ett kvarts sekel på tidningen men vid 71 års ålder kan det nu vara dags att runda av så smått.
