Sista arbetsveckan innan semestern slutade på absolut sämsta tänkbara sätt. En ung polisman sköts till döds i Biskopsgården. Ett Biskopsgården jag har sett blomstra och förfalla. Från början av 1980-talet och framåt har jag varit mycket där. På gatan där en kompis bodde fanns då en affär, ett bageri med café, en kiosk… allt är nu borta. En annan kamrat hade sin veteranmotorcykel, som han åkte på till jobbet på Volvo med, ståendes utanför porten utan att någon rörde den. I dag tycks området emellertid vara laglöst land. Jag har med egna ögon fått se kriminaliteten växa fram i stadsdelen.
Skottet mot polismannen riktades inte bara mot en enskild individ utan mot hela landet och vårt unika samhällsbygge. Händelsen fick flera kända personer att ge sig in i diskussionen runt mordet på polismannen.
Rabbinen, författaren och samhällsdebattören Dan Korn skrev om detta:
”… rent geografiskt finns ytor i Sverige där myndigheter förlorar kontrollen, men som redan sedan länge mentalt verkar vara förlorade för många svenskar.”
Och Dan Korn påpekade att en av konflikterna i det svenska samhället handlar om:
”… uppförande eller snarare brist på det.”
Även Björn Ranelid gav sig in i debatten:
”Vi har ursprungligen inte gjort oss förtjänta av att vara svenskar. Det är en gåva som vi skall förvalta på bästa sätt och vara tacksamma över.”
Och vidare:
”Sverige behöver den snabbaste och bästa vägen till lag och ordning, fred och frid för barn och alla människor som sköter sig, studerar, arbetar, betalar skatt och som aktar sin nästa.”
Wilhelm Agrell, seniorprofessor vid Lunds universitet, menade att:
”Nu skjuts det på våra gator och sprängs i våra bostadsområden… (detta) utgör ett hot mot hela samhället. Våldet blir inte bara allt brutalare och upptrappat, offren kan bli vem som helst som råkar komma i vägen eller vem som helst som uppfattas stå i vägen. För varje tomhylsa som slamrar i gatan skjuts Sverige i sank.”
Agrell ansåg:
”Det riktigt allvarliga handlar alltså inte om läget här och nu, som är illa nog, utan om vart vi är på väg. Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas. Allt detta är sådant som borde ha uppmärksammats och motverkats medan tid var.”
I dag vet få varifrån ordet Biskopsgården kommer men som namnet antyder köptes Sandgården 1734 som sommarbostad för Göteborgs biskop. År 1746 skriver Johan Ödman i sin bok Chorographia Bahusiensis Thet är: Bahus-Läns Beskrifning att stiftets alla präster ”med godt ock gladt hjerta” bidragit till att försköna gårdens byggnader, anlagt ”en skiön Trägård” och rensat upp dess ängar och fiskdammar.
Tiden då gården var biskopssäte varade inte länge, men namnet Biskopsgården lever kvar. Dock tycks det ”goda och glada hjertat” vara borta från platsen.
