I förra veckan skrev vår kommunpolis Isak Garpebring i Polisrapporten om en återkommande problematik med att ungdomar tar med sig leksaksvapen (eller liknande) till skolan eller andra offentliga platser.
När jag läste de raderna var jag förmodligen inte ensam om att tänka på de många vapenbrott, skjutningar, mord och incidenter som inträffat nyligen med minderåriga misstänkta förövare, exempelvis på Kungsmässan i Kungsbacka och vid det israeliska företaget Elbit Systems, för att ta två aktuella händelser.
Jag har absolut inget djupsinnigt att säga om hur samhället ska gå till väga för att det här vansinnet ska upphöra, och jag tänker ännu mindre peka finger åt något håll för att ifrågasätta hur vi, som samhälle, kunde hamna här. Det gör andra mycket hellre än jag, både smartare människor än jag och betydligt argare människor än jag…
Som förälder till barn som befinner sig i den åldern som de här unga misstänkta gärningspersonerna gör, kan jag mest känna ett isande obehag och en närmast förlamande oro.
Jag tänker också på hur jag själv hade reagerat om jag såg ett barn i 12-13-årsåldern med vad som såg ut som ett vapen för 10-15 år sedan. Då hade jag tagit för givet att det var en leksak. Oavsett om det var i Torslanda eller i centrala Göteborg.
Jag spenderade stora delar av min egen barndom, visserligen när jag var några år yngre än 12-13 år, med att ”leka cowboy och indianer” och ”krig” med både knallpulverrevolvrar, plastleksaksautomatvapen (som lät som när ett gammalt internetmodem kopplade upp sig när man tryckte på avfyraren) och hemmagjorda k-pistar gjorda av gamla hockeyklubbor, andra träbitar, spik och tejp.
Jag tror inte att någon av grannarna i radhusområdet var särskilt rädda när vi ungar sprang omkring med dem och lekte ”pang-pang” på 1980-talet. Jag minns inte om någon någonsin tog med sig något sådant leksaksvapen till skolan, men förmodligen hade inte ens det renderat i någon allvarligare repressalie om så skett.
Men det var då. Tiderna förändras. Även i Torslanda.
Nu är det en självklarhet att polisen måste ta varje misstanke om ett vapen på offentlig plats, oavsett om det är ett förmodat handeldvapen eller en kniv, på absolut allvar oavsett om det är i en tolvårings händer eller någon äldre.
Ibland känns det som om hela världen befinner sig i en kapplöpning mot självförstörelse. Men när vansinnet kommer så nära, att ett stort antal barn i Sverige misstänks för de allvarligaste brotten som finns, känns allt ytterligare hopplöst nattsvart.
I den mån den här krönikan, som egentligen bara förmedlar uppgivenhet och inga lösningar eller svar, kommer rendera någon läsarrespons så vet jag att det troligtvis kommer att handla om vilka politiker som är ansvariga OCH hur ”vi i media” minsann också är medskyldiga.
Om det får någon att känna sig bättre till mods, så är väl det kanske värt det.
Själv hoppas jag bara att det här eländet tar slut så fort som det bara går, genom att samhället – i stort (myndigheter, institutioner) och smått (familjer, lokalsamhället) – går samman och drar åt samma håll och visar att ingen, absolut ingen, står ut med att kriminella duperar barn till att begå grova våldsbrott.
För hur banalt det än kan låta – så här kan vi inte ha det.