Göteborgs orgelfestival är över. Intressant nog spelade (ursäkta skämtet) några Björköbor – familjen Davidsson samt makarna Ulrike Heider och Paul Peeters – viktiga roller i detta stora arrangemang. Sonen och jag besökte festivalens öppning i Tyska kyrkan. Vi fick där höra en hel konsert på det märkliga instrumentet klaviorganum, en kombination av orgel och cembalo. Bland annat framfördes William Byrds suggestiva The Bells på ett helt underbart sätt av den italienske organisten Edoardo Bellotti. Vi var helt saliga efteråt!
Jag har alltid närt ett brinnande intresse för klassisk musik. Stunderna framför grammofonspelaren eller att lyssna på konserter live är det bästa jag vet. Namnen på de stora operadivorna, de tunga organistnamnen, fiolvirtuoserna eller demondirigenterna får håret att resa sig. Jag vet vad en Anders Bondeman, en Gotthard Annér eller favoritorganisten, Bengt Berg, kan göra om de får traktera ett fint instrument. Jag har till och med varit på en konsert med orgelgudinnan Marie Claire Alain, när hon gav en konsert i Ljungskile. Allra mest brinner jag dock för opera och bara förnamnen på de stora soprandivorna ger mig gåshud. En Kiri, en René, en Frederica… Nämns så efternamnen: te Kanawa, Fleming, von Stade… tåras ögonen på mig, eftersom jag ända in i märgen vet vad dessa röster kan göra med känslorna.
Rymdernas harmonier finns här nere på jorden, det är något jag är helt övertygad om, och det är de stora instrumentalisterna och rösterna som sätter världsalltet i svängning. Den som exempelvis hört Maria Ewing eller Elisabeth Schwartzkopf sjunga Voi che sapete kan dö tillfreds med livet. Denna, Cherubins, aria handlar om längtan, men mer den kroppsliga än den själsliga, även om Mozarts musik, som alltid, går rakt in i själen.
En musik som alltid försätter mig i ett märkligt tillstånd är den gamla musiken, från 1600-talet eller ännu tidigare. Den är dyster, till och med dansmusiken låter dyster i mina öron, ändå älskar jag den. Ologiskt men tankar och känslor är inte alltid förnuftiga.
Vare sig de gamla mästarna hette Hildegard av Bingen, William Byrd, Michael Praetorius eller något annat upplever jag alltid samma sorgsna underton i deras musik. Även om jag naturligtvis inser att det är den tidens klangideal som vi nu många århundraden senare kan lyssna till. Den gamla musiken ger även en känsla av evigheten. En så påtaglig känsla att den nästan kan beröras. För om man kan tonsätta evigheten så måste den låta som gregoriansk musik eller verk från renässansen.
En som i modern tid lyckats med att fånga evigheten på skiva är flöjtisten Paul Horn. Hans inspelningar inifrån de egyptiska pyramidernas gravkamrar liknar ingen annans. Himmelsk musik som får klockan att stå still och som talar om en värld bortom tidens och rummets dimensioner. Och för att komma in på de gamla egyptiernas dödsbok, den som de själva poetiskt nog kallade: ”Att gå ut med dagen”, så består den av 190 formler för att ta sig fram till nekropolen, dödsriket i underjorden. Där den döde, inte hamnar framför Sankte Per och hans nycklar till pärleporten, utan ingången som ska tilltalas:
”O portar, ni som utgör portarna till Osiris.”
Och vis som De dödas bok är, finns även regler däri för hur livet ska levas:
”Jag har inte gjort orätt mot människorna. Jag har inte plågat djur…”
En god livsfilosofi för alla tider!
