Oh Boy, Oh Boy, Oh Boy

Det världspolitiska läget slänger sin tunga skugga över en annars behaglig semesterresa från Lilla London till Stora London för Torslanda-Öckerötidningens Henrik Edberg.

Förra måndagen befann jag mig på Imperial War Museum i London. Det gigantiska krigsmuséet som egentligen är ett av fyra muséer som bär namnet i England. Men det är det här, i Lambeth söder om Themsen, man oftast tänker på och som förmodligen många av er läsare någon också har besökt.

Utställningarna om första och andra världskrigen är extremt välgjorda och en kylig påminnelse om hur Europa (och världen) stått i fullkomlig brand inte mindre än två gånger under 1900-talet. I slutet av förra året invigdes en särskild utställning om förintelsen – Holocaust Galleries. Utställningen har 14-årsgräns på grund av sitt mycket smärtsamma och grafiska innehåll. Själv hann jag inte ta del av den eftersom brandlarmet ljöd och muséet var tvunget att utrymmas precis när jag befann mig i en brittisk förstavärldskrigsskyttegrav i Flandern.

Jag vet inte den exakta anledningen till varför brandlarmet gick, men på den stora gräsmattan som jag hamnade på efter att skyndsamt ha lämnat lokalerna tillsammans med hundratals andra besökare, varav många var skolbarn, ägde en demonstration och en mindre motdemonstration rum.

En bra bit bort stod människor med ett antal röda flaggor som bland annat hade hammaren och skäran på sig och hedrade minnet av den så kallade ”Segerdagen” efter ”Det stora fosterländska kriget”. Alltså Andra världskriget. I rysk historieskrivning besegrade nämligen Sovjet mer eller mindre ensamma Nazityskland, och de krigsförbrytelser som tyskarna gjorde sig skyldiga till drabbade i första hand just ryssar och inte alls i samma utsträckning judar, romer eller några andra nationers invånare.

Den lilla men högljudda motdemonstrationen stod betydligt närmare där vi befann oss. De hade ukrainska flaggor och plakat med hammaren och skäran överkorsad och text på ryska, som det är lätt att anta inte var några hedersbetygelser. De bevakades av en grupp rutinerade och lugna brittiska bobbies, som förmodligen haft erfarenheter av betydligt våldsammare sammankomster än den här.

Att besöka krigsmuséet vid en tidpunkt då krig återigen pågår i Europa, då hela det världspolitiska läget är ytterst ansträngt och Sverige är på randen till att ansöka om Nato-medlemskap kändes märkligt i sig. Men att vara på en gräsmatta med proryska demonstranter som hyllade ”sin” seger i ett krig, utanför ett museum till stor del tillägnat krigsmakten i det enda landet i världen som faktiskt på allvar höll Nazityskland stången under stora delar av året 1940 när hela Europa höll på att falla i Hitlers händer, höjde ribban för ”märklig känsla” ytterligare. I den ryska historieskrivningen är de andra allierades insatser i andra världskriget ytterst marginell.

När vi lämnade museiområdet var stämningen förhållandevis lugn och jag har inte tagit del av några rapporter i brittisk media om att läget eskalerade ytterligare.

Det var alltså med en tudelad känsla i kroppen som jag, tillsammans med min familj, strax senare intog en lunch i försommarvädret på en uteservering på en minst sagt gemytlig pub några kvarter från  IWM. Där pågick livet som vanligt. Män i kostym klämde en Bitter till sin ägg- och krassetrekantsmacka bakom The Daily Telegraphs sidor, några byggarbetare diskuterade fotboll medan de dränkte sin pommes frites i vinäger och ett ungt förälskat par satt och vänslades i ett hörn. På Hercules Road trängdes dubbeldäckarbussarna med varandra som stora upprörda röda elefanter och en och annan svart taxibil.

Dagen efter reste vi hem till Sverige. Mina söner fick titta in i cockpiten och låna pilotmössorna. Ett minne för livet. Om inte för mina söner, så åtminstone för mig. I några sekunder kände jag min nyss bortgångne far le från en himmel som jag inte ens tror på. Han älskade flygfart. Och det var förstås han som tog med mig till Imperial War Museum en gång i tiden när jag var sex år gammal.

Ytterligare en dag senare var jag tillbaka på kontoret här i Torslanda. Under eftermiddagen ser jag en presskonferens med Magdalena Andersson och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson från Harpsund. De båda länderna har ingått en gemensam ”solidaritetsförklaring”, ett säkerhetsavtal där Storbritannien bland annat förbinder sig att bistå Sverige militärt vid en eventuell attack.

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Plötsligt blir känslan av allvaret i säkerhetsläget för Sverige så där kyligt verkligt igen. Vi kan inte längre på allvar kalla oss alliansfria. Men jag älskar ju Storbritannien. Av någon anledning dyker Lasse Dahlquists gamla slagdänga om att engelska flottan har siktats vid Vinga upp i huvudet. Måtte bara Hennes Majestäts flotta dyka upp för att besöka Liseberg med Ada och Beda nästa gång – och inte för att försvara oss från Vladimir.

Under måndagen den 16 maj kom också beskedet att regeringen har beslutat att ansöka om svenskt medlemskap i NATO.

Kommentarer

Kommentera artikeln!

Tyck till! Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver logga in med bank-id för att kommentera. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och Torslanda-Öckerötidningen förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

Mer från ledare/krönika

När hjärtat hittat hem

För några veckor sedan fick ett klipp stor spridning på…

Vatten, vatten… bara vanligt vatten

Vi som växte upp i 50- och 60-talets Sverige minns…

Nog var det en blöt brittisk sommar som precis passerade förbi

Jag har använt begreppet brittsommar helt fel under hela mitt…

Sommartider, hej hej, sommartider!

Apropå sommaren och semestern. Vem i min generation minns inte…

Senaste nytt

Försvunnen kvinna funnen i Hjuvik

En kvinna i 76-årsåldern som tillfälligt var på besök i…

Pendlare lämnas kvar på hållplatsen

På Facebooksidan Grannar i Torslanda vittnar många Torslandabor om överfulla…

Arkitekten som har satt sin prägel på samhället

Vi tar en tur från Bengts hem på Hönö Klåva…

Volvomotet klart den 27 september

Trafikverket bygger om den södra delen av Hisingsleden, på sträckan…

Akelius dubblar Öckerös insamling till Världens Barn

 – ”Öckerö ger mer” är en dubbelbottnad slogan jag gillar…

När hjärtat hittat hem

För några veckor sedan fick ett klipp stor spridning på…

Passagerarfärjan Polstjernan driver utanför Björkö – motorhaveri

Vid lunchtid råkade passagerarfärjan Polstjernan ut för motorhaveri när den…

Extra polisbevakning efter mopedrån

I veckan meddelande Hisingspolisen att det skett en ökning av…

Så mycket fick grannen för sin bostad

Torslanda Södra Fyrljusvägen 32 19 500 000 Klippfyrsvägen 9A 19…

Gapet mellan grannar växer

En rapport från Svensk Fastighetsförmedling, som baseras på en undersökning…

Höstfest på Björlandaskolan

I förra veckan bjöd Björlandaskolans föräldraförening (B-FF) tillsammans med Björlandaskolan…

Second hand – populärare än någonsin

Båda butikerna sysslar med win-win åt alla håll. Klåva second…

Budget för 2024 klubbad i Öckerö kommun

Förra veckan klubbade kommunfullmäktige i Öckerö kommun budget för år…

Kittys dotter hade änglavakt vid kollision med elscooter

Sköterskan Kitty Södersten stod mitt i en operation när telefonen…

TIK vände och vann i Torslandaderbyt

I våras vann Torslanda IK sitt hemmaderby mot Björlandarivalen IK…

Sandra fortsätter följa i munkarnas fotspår

2009 sändes Sandra Nelhans film Tre bröder i SVT. Den…

Tävling i fårvallning

Tretton minuter hade hundarna på sig att valla fyra får…

Vatten, vatten… bara vanligt vatten

Vi som växte upp i 50- och 60-talets Sverige minns…

Gym och padel under samma tak

Amir driver flera gym, bland annat i Lerum och Nossebro,…

Indiras konst utforskar balansen i livet

Indira Sundberg från Lilleby beskriver sig som ”engineer by day,…