Oh Boy, Oh Boy, Oh Boy

Det världspolitiska läget slänger sin tunga skugga över en annars behaglig semesterresa från Lilla London till Stora London för Torslanda-Öckerötidningens Henrik Edberg.

Förra måndagen befann jag mig på Imperial War Museum i London. Det gigantiska krigsmuséet som egentligen är ett av fyra muséer som bär namnet i England. Men det är det här, i Lambeth söder om Themsen, man oftast tänker på och som förmodligen många av er läsare någon också har besökt.

Utställningarna om första och andra världskrigen är extremt välgjorda och en kylig påminnelse om hur Europa (och världen) stått i fullkomlig brand inte mindre än två gånger under 1900-talet. I slutet av förra året invigdes en särskild utställning om förintelsen – Holocaust Galleries. Utställningen har 14-årsgräns på grund av sitt mycket smärtsamma och grafiska innehåll. Själv hann jag inte ta del av den eftersom brandlarmet ljöd och muséet var tvunget att utrymmas precis när jag befann mig i en brittisk förstavärldskrigsskyttegrav i Flandern.

Jag vet inte den exakta anledningen till varför brandlarmet gick, men på den stora gräsmattan som jag hamnade på efter att skyndsamt ha lämnat lokalerna tillsammans med hundratals andra besökare, varav många var skolbarn, ägde en demonstration och en mindre motdemonstration rum.

En bra bit bort stod människor med ett antal röda flaggor som bland annat hade hammaren och skäran på sig och hedrade minnet av den så kallade ”Segerdagen” efter ”Det stora fosterländska kriget”. Alltså Andra världskriget. I rysk historieskrivning besegrade nämligen Sovjet mer eller mindre ensamma Nazityskland, och de krigsförbrytelser som tyskarna gjorde sig skyldiga till drabbade i första hand just ryssar och inte alls i samma utsträckning judar, romer eller några andra nationers invånare.

Den lilla men högljudda motdemonstrationen stod betydligt närmare där vi befann oss. De hade ukrainska flaggor och plakat med hammaren och skäran överkorsad och text på ryska, som det är lätt att anta inte var några hedersbetygelser. De bevakades av en grupp rutinerade och lugna brittiska bobbies, som förmodligen haft erfarenheter av betydligt våldsammare sammankomster än den här.

Att besöka krigsmuséet vid en tidpunkt då krig återigen pågår i Europa, då hela det världspolitiska läget är ytterst ansträngt och Sverige är på randen till att ansöka om Nato-medlemskap kändes märkligt i sig. Men att vara på en gräsmatta med proryska demonstranter som hyllade ”sin” seger i ett krig, utanför ett museum till stor del tillägnat krigsmakten i det enda landet i världen som faktiskt på allvar höll Nazityskland stången under stora delar av året 1940 när hela Europa höll på att falla i Hitlers händer, höjde ribban för ”märklig känsla” ytterligare. I den ryska historieskrivningen är de andra allierades insatser i andra världskriget ytterst marginell.

När vi lämnade museiområdet var stämningen förhållandevis lugn och jag har inte tagit del av några rapporter i brittisk media om att läget eskalerade ytterligare.

Det var alltså med en tudelad känsla i kroppen som jag, tillsammans med min familj, strax senare intog en lunch i försommarvädret på en uteservering på en minst sagt gemytlig pub några kvarter från  IWM. Där pågick livet som vanligt. Män i kostym klämde en Bitter till sin ägg- och krassetrekantsmacka bakom The Daily Telegraphs sidor, några byggarbetare diskuterade fotboll medan de dränkte sin pommes frites i vinäger och ett ungt förälskat par satt och vänslades i ett hörn. På Hercules Road trängdes dubbeldäckarbussarna med varandra som stora upprörda röda elefanter och en och annan svart taxibil.

Dagen efter reste vi hem till Sverige. Mina söner fick titta in i cockpiten och låna pilotmössorna. Ett minne för livet. Om inte för mina söner, så åtminstone för mig. I några sekunder kände jag min nyss bortgångne far le från en himmel som jag inte ens tror på. Han älskade flygfart. Och det var förstås han som tog med mig till Imperial War Museum en gång i tiden när jag var sex år gammal.

Ytterligare en dag senare var jag tillbaka på kontoret här i Torslanda. Under eftermiddagen ser jag en presskonferens med Magdalena Andersson och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson från Harpsund. De båda länderna har ingått en gemensam ”solidaritetsförklaring”, ett säkerhetsavtal där Storbritannien bland annat förbinder sig att bistå Sverige militärt vid en eventuell attack.

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Plötsligt blir känslan av allvaret i säkerhetsläget för Sverige så där kyligt verkligt igen. Vi kan inte längre på allvar kalla oss alliansfria. Men jag älskar ju Storbritannien. Av någon anledning dyker Lasse Dahlquists gamla slagdänga om att engelska flottan har siktats vid Vinga upp i huvudet. Måtte bara Hennes Majestäts flotta dyka upp för att besöka Liseberg med Ada och Beda nästa gång – och inte för att försvara oss från Vladimir.

Under måndagen den 16 maj kom också beskedet att regeringen har beslutat att ansöka om svenskt medlemskap i NATO.

Mer från ledare/krönika

Ta kontakt med dem som glidit ur kalendern

Ännu ett år spurtar obönhörligen på upploppet. Vi är redan…

November är här

November – den mörkaste, tristaste och tyngsta av årets alla…

Frågan om klimatet försvinner inte

Den 18 november avslutas FN:s årliga klimatmöte, COP, efter att…

Det är färger också!

Jag har alltid tyckt om hösten. Den höga klara luften.…

Senaste nytt

Så påverkades niondeklassaren Emilias vardag

 I den där lokalen låg en blomsteraffär när jag var…

Svart Express välte utanför Björlanda idrottshall

Klockan 8:18 larmades polis till Kongahällavägen, i höjd med Björlanda…

Man åtalad för försök till grov utpressning

I april tidigare i år blev en man i 30-årsåldern…

Runt Hörnet öppnar upp för välgörenhet

På mötesplatsen Runt Hörnet har ungdomar tillsammans med ungdomshandledarna diskuterat…

Knapp vinst för THK-damerna

Inledningen gick i hemmalagets tecken. THK hade ledningen med 4-1…

Den som läser en bok blir…

Böcker på höjden, böcker på längden, böcker på tvären. Tjocka,…

Skräpsamlande vardagshjälte

Elliot Gullberg, numera pensionär, kommer från Helsingborg men har bott…

Micki drömmer om att beatboxa på Broadway

Beatboxing, att med rösten och munnen efterskapa ljuden av slagverk…

Fokus på ofrivillig ensamhet

Att vara ensam är för många skönt lite då och…

”Det är roligare att äta tillsammans”

En gråmulen och småblåsig tisdag, som inte gör en kotte…