Sommartider är för mig lika med lästider. I år har jag bland annat avverkat Antony Beevors bok Ardennerna 1944, med undertiteln Hitlers sista offensiv.
Ardennerna är ett till stora delar skogigt bergslandskap i gränsområdet mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg och Tyskland. Här satsade Hitler allt på ett kort i mitten av december 1944. Genom ett överraskande anfall på västfronten den vintern skulle krigslyckan vändas till Tysklands fördel tänkte nazisterna. Tanken var att med två pansararméer slå sig fram genom Ardennerna mot Bryssel, Antwerpen och kanalkusten. Om de allierade förlorade den belgiska hemstaden skulle Hitler få den tid han behövde för att hejda Röda arméns framfart i öst.
Dåligt väder och vinterförhållanden spelade dem i händerna. När det tyska artilleriet öppnade eld på morgonen den 16 december stod de allierade försvararna handfallna inför offensivens kraft.
Striderna i Ardennerna blev så barbariska att de saknade motstycke på västfronten. Slaget anses som ett av de blodigaste i amerikansk militärhistoria och Beevor skildrar dramatiken i vinterslaget dag för dag.
Inga knep var för fula för tyskarna att ta till. Bland annat klädde de ut sig i amerikanska uniformer för att komma fienden in på livet. Och tyskarna försåtsminerade döda jänkare så att kropparna exploderade när de hämtades!
En särskild händelse fick många allierade soldater att tappa hakan av det barbari som tyskarna låg bakom och som gick emot alla krigets lagar. De ställde till en massaker på krigsfångar och avrättade dem genom nackskott. Efter krigsslutet dömdes därför tyskar som varit med antingen till långa straff eller rent av döden av en amerikansk militärtribunal.
Själv har jag alltid funderat på varför tyskarna inte gav upp långt tidigare än vad de gjorde – deras krigslycka vände ju efter slaget om Stalingrad vintern 1942-43. I Beevors bok om Ardennerna får man veta att SS-officerarna skrämde sina soldater till att strida till det bittra slutet. De sa att männen skulle bli torterade och sedan avrättade om de blev tagna till fånga av de allierade. Och tyska desertörer gavs motsvarande behandling av de egna om de ertappades med fanflykt och därtill kom att deras familjer skulle råka illa ut så …
Ett motstånd mot Hitler hade emellertid funnits i många år, inte minst inom den tyska militären. Ja till och med inom den högsta militära ledningen. Generalöverste Ludwig Beck och general Friedrich Olbricht hade länge diskuterat möjligheten att mörda Adolf Hitler. Olbricht hade försökt både skjuta Hitler (men aldrig fått lämpligt tillfälle) och burit en ”självmordsbomb” ombord på ett plan under en flygning när han reste med Hitler. Men bombens utlösningsmekanism hade inte fungerat.
Generalöverste Ludwig Beck var en av de ledande motståndsmännen mot nazisterna inom den tyska militären. Redan 1938 försökte Beck organisera ett gemensamt handlande bland generalerna riktat mot Hitlers krigsplaner och förberedde att avsätta Hitler i händelse av att krig skulle bryta ut med Tjeckoslovakien. Deras bevekelsegrunder anses allmänt ha varit att ”någon måste visa världen att det faktiskt fanns ett missnöje med både diktatorn själv och hela det nationalsocialistiska samhället”. De ansåg – liksom flera generaler och fältmarskalkar – att om Tyskland skulle kunna räddas måste nazismen bort. Ja, till och med Erwin ”Ökenräven” Romel fanns med i ”rörelsens” kulisser.
20 juli-attentatet kallas det mest kända attentatsförsöken mot Hitler. En bevekelsegrund var att få slut på kriget i väst så all kraft kunde läggas på östfronten. Och redan den 10 maj 1941 flög Nazitysklands ställföreträdande Führer, Rudolf Hess, till Skottland med en självpåtagen mission att få till en separatfred mellan Tyskland och Storbritannien så att de tillsammans skulle ge sig på den gemensamma fienden i öst – något ingen nappade på i väst. Det enda som hände var att Hess blev inspärrad på livstid efter att ha befunnits skyldig till brott mot freden genom planering och förberedelse av ett anfallskrig. Många nazister släpptes ut i förtid, dock inte Hess. Att han aldrig benådades berodde på att Sovjetunionen var mot att en man som varit med och planerat invasionen av deras land skulle friges.
