Kaffepriset har rusat i höjden. Som konsument gnuggar man ögonen i misstro framför butikshyllorna med de ädla bönorna. Kaffetåren är det svenskaste vi har, tills den inte längre kan vara det.
I början av 1970-talet drack vi svenskar omkring tolv kilo kaffe per person och år. Det var mest i världen. De senaste åren ligger årskonsumtionen på ungefär 8,2 kilo per år och svensk. Norden konsumerar fortfarande sammanlagt mest kaffe i världen per capita. Både finländarna, danskarna och norrmännen har sprungit om oss svenskar – liksom exempelvis nederländarna.
Men kaffet fortsätter att vara heligt på de flesta svenska arbetsplatser och i de flesta hemmen. Den svenska fikan har, något besynnerligt, blivit en kulturinstitution – och dess viktigaste komponent är förstås kaffet. För många av oss skulle det vara värre att vakna upp en lördagsmorgon och ha slut på kaffe, än vad det hade varit att ha slut på toapapper.
Jag föddes i mitten av 1970-talet. Jag minns att kaffe och cigaretter var viktiga beståndsdelar i vardagen för ganska många äldre släktingar under min barndom. Mormor och morfar rökte Commerce, farfar John Silver utan filter. Under 1980-talet fanns askfat i Nordstan, på flygplan, på bankkontoren, på Danmarksfärjan, i väntrum både här och där, och tanken på ett kafé eller en krog med rökförbud framstod som absurd. Lite som en pub utan öl.
Numera är cigarettrökarna en stigmatiserad grupp människor. Plötsligt känner man lukten på flera hundra meters håll – utomhus – och tänker, kanske, ”oj, vilken självdestruktiv människa”. Annat var det på 1980-talet. Då rökte mer eller mindre alla ”stora” jag kände, åtminstone ibland.
Med vitlök är det förresten tvärtom. När jag åkte buss till gymnasiet tidigt 1990-tal upplevde jag att jag kunde känna om någon som satt längst fram i bussen ätit vitlök när jag satt långt bak. Nu känner jag aldrig att någon luktar vitlök.
Men åter till kaffet. Det har som sagt blivit dyrt. Väldigt dyrt. Men smärtgränsen utgörs nog inte av något pris.
Arabicabönan, vilken utgör ungefär två tredje delar av allt odlat kaffe, är extremt klimatkänslig. Missväxt i klimatförändringarnas fotspår är en av faktorerna som driver upp priset. Det finns förstås andra dagsaktuella faktorer (läs: tullar och handelskrig).
Kaffebönor kan inte odlas på våra breddgrader. Vi importerar kaffe från, i huvudsak Sydamerika och Afrika. Kaffe, som populariserades i väst i samband med koloniseringen, borde vara en extrem lyxprodukt för oss här uppe i norr. Nu kanske den snart är det i realiteten.
De senaste åren har vi människor varit upptagna med allt från flygskam, närmast symbolisk återvinning, att stötta det lokala, fairtrade, ekologiskt, närodlat, hållbarhet i alla dess former, fossilfrihet et cetera.
Och visst är inte kaffe en lika stor miljöbov som råolja. Men nog sjutton är det ett allt annat än hållbart livsmedel, oavsett hur många märkningar förpackningarna förses med.
Men inte ens de mest miljömedvetna svenska organisationerna skulle kunna ha en kaffefri samlingslokal, eller kontor. (Det här har jag inget empiriskt belägg för, men jag har i alla fall blivit bjuden på kaffe av en rad miljöpartister i mitt yrke!)
Personligen kan jag knappt föreställa mig en plats i Sverige i gryningen utan kaffe.
