2020. Jag tycker fortfarande att det känns futuristiskt att skriva årtalet vi nu klivit in i. För att inte tala om att skriva exempelvis den 20 januari 2020 på gängse siffervis: 200120. Det ser ju inte klokt ut.
Men här är vi nu. Nytt år, nytt decennium. Ett decennium höljt i dunkel (naturligtvis, eftersom det just startat), men också ett decennium det redan spekulerats rejält om. Mycket har varit negativt, för att inte säga dystopiskt: Är det årtiondet då det inte längre finns någon återvändo för klimatet? Är det årtiondet då det kalla kriget och kärnvapenhotet på allvar gör comeback? Är det årtiondet ett tredje världskrig bryter ut? Vad händer här hemma? Kollapsar samhällssystemet? Kommer Sverige vara ändrat till oigenkännlighet inom tio år? Spekulationer grundade i olika sorters narrativ.
Det har naturligtvis alltid spekulerats om framtiden. Det ligger i människans natur att förbereda sig för, planera för, och – i mer positiv andemening – drömma om framtiden. Det tycks mig dock finnas en ny tvärsäkerhet. De som uttrycker sig mest tvärsäkert – den högsta rösten i rummet – är de som bryter igenom sorlet. Det handlar således inte längre om vad som egentligen är troligast, utan mer vad som kommuniceras med störst emfas.
Författaren och filosofen Jason Stanley, knuten till Yale University, som 2015 gav ut boken How Propaganda Works menar att fakta, sakfrågor och ideologi inte längre är det som styr våra åsikter. Istället är det tillhörighet och kulturell identitet som gör det. Förhållandet till politiker och politiska partier liknar det sätt som vi sportintresserade sympatiserar med specifika idrottslag. Vi bryr oss inte om rätt eller fel. Om fotbollslaget jag håller på får feldömda fördelar, exempelvis en straffspark så glädjer det mig eftersom ett mål och i förlängningen en vinst är viktigare än att resultatet i matchen är ”rättvist”. På samma sätt spelar inte längre exempelvis en politikers lögner någon roll, så länge man valt sida.
Denna utveckling är inte särskilt konstig i ett medielandskap som blir allt svårare att dechiffrera och navigera i. När allt anses vara lögn litar vi inte på expertis och logik, utan de vi känner tillhörighet med.
