Den gamla ekvationen Tragedi+Tid=Humor är omstridd, men inte irrelevant. Frågan är bara om det sedan sociala mediers uppkomst innebär en större och behagligare känsloyttring för många människor att bli arg på, än att skratta åt, komedi?
Det finns två populärkulturella, halvt retoriska frågor som ofta poppar när man exempelvis befinner sig på fest.
Kan man verkligen tävla i musik? Den här frågan ställs ofta av en pillemarisk person i samband med att nästa års deltagare i melodifestivalen presenteras, eller i samband med att någon av de 400 olika deltävlingarna runt omkring i landet äger rum.
Får man lov att skämta om vad som helst? Den andra frågan är betydligt mer filosofisk och kan dyka upp när som helst under året när någon skämtat om något som gjort en grupp människor upprörda.
Svaret på båda frågorna är naturligtvis: Ja.
Ja, det går att tävla i musik. Det är Mello/Eurovision och talangtävlingar på bästa sändningstid exempel på. Förvänta er dock inte att den musik som vinner är ”bäst” eller ens särskilt bra överhuvudtaget. Musik är nämligen ingen idrottsgren av den typen att man kan mäta vem som är snabbast eller vem som sparkar in flest bollar i ett nät. Det är i bästa fall en bedömningssport, men i många fall tycks ”juryn” lika kunnig om musik som om jag hade varit domare i en konståkningstävling.
Ja, det går att skämta om allting. Så länge skämtet får mottagarna att reflektera och förstå något nytt om ämnet. Ett skämt om ett allvarligt ämne eller en otäck händelse kan till exempel dra fram en dold absurditet i det hemska, som gör att man kan se på ämnet ur en ny synvinkel.
Att man, om man är en skicklig humorist, kan skämta om allting betyder förstås inte att det är lämpligt att skämta om vissa saker. Mottagarna av skämtet måste också förstå skämtets avsikt. Och där kan kulturella skillnader ställa till problem.
På en skotsk begravning, eller åtminstone på den efterföljande festen, kan man skämta om den avlidne på ett helt annat sätt än vad som hade varit lämpligt exempelvis i Sverige. Allt bygger förstås på att alla som hör skämtet förstår att skämtet kommer från en kärleksfull plats och inte är en kränkning av den nyss bortgångne.
I takt med sociala mediers framväxt tycker jag mig ha märkt ett nytt förhållningssätt till humor. Naturligtvis är humor, precis som musik, en fråga om tycke och smak. Alla skrattar inte åt samma saker och alla uppskattar inte samma musik.
Men när exempelvis ett uppenbart humoristiskt klipp delas på Facebook, det kan till och med komma från en sida som heter SVT Humor som delar sketcher och korta klipp från public service många komediserier genom åren, så sker något besynnerligt ofta i kommentarstråden under.
Att alla inte tycker att allt är roligt är verkligen inte överraskande, inte heller att många måste poängtera att och varför det inte är roligt. Liksom för att hjälpa dem som själva inte vet om de tycker att en sketch eller stå-upp-rutin är rolig…
Det nya här är att en stor del väljer att låtsas som att de inte förstår att det som sägs är ett skämt. De väljer att angripa humorn med en besynnerlig saklighet. Om någon ramlar och slår sig på ett bananskal består inte kritiken i att det känns som ”ett trött och klyschigt skämt som känns gjort tre miljoner gånger tidigare” utan hellre av en rasande indignation över hur SVT direkt eller indirekt kan uppmuntra till självskadebeteende.
Jag tror att jag har kommit på varför. Förr tittade vi på Papphammar på tv och det uppfattades väl lite till mans som ”kul”. Antingen tyckte man att det var hysteriskt roligt sedan följde reaktionerna i en fallande skala via ganska ”kul”, följt av att dra på smilbanden, till ”inte alls roligt”. Men de flesta tycktes åtminstone vara överens om att det var ”kul” att någon försökte vara ”kul” på tv. Allt behövde inte vara dokumentärer om handarbeten i efterkrigstidens Tjeckoslovakien.
Det verkar helt enkelt vara mer ”kul” att bli upprörd än att skratta och låta sig bli underhållen på det sättet. Kanske är det för att man känner sig lite mer delaktig som ”arg” än som ”glad”?