November är här

November månad är här med blåst, regn och mörker. Vad göra? Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus!

November – den mörkaste, tristaste och tyngsta av årets alla månader – är över oss med full kraft. Inte minst tänker jag på månadens början med Allhelgona – Festum Omnium Sanctorum eller Dominica in natali sanctorum – då vi ska tänka på de döda. Och ”Betänka huru få våra dagar äro, så att vi må undfå visa hjärtan.” (Psaltaren 90:12)

En fras i en medeltida fransk riddarsaga påminner oss vad som väntar oss alla förr eller senare. I boken möter tre levnadsglada och pråligt klädda riddare tre döda trashankar som säger till dem: ”Vi var det ni är, ni blir vad vi är”?

Men man kan ju naturligtvis även försona sig med döden. I ett av sina sista brev till fadern skrev Wolfgang Amadeus Mozart: ”Då döden vid närmare eftertanke är det verkligen slutmålet i vårt liv, har jag sedan ett par år gjort mig så förtrogen med denne sanne, ja bäste vän, att hans bild icke längre skrämmer mig, utan tvärtom ger mig mycket tröst och ro.”

Några veckor senare hade ”den bäste vännen” tagit fadern, Leopold, till sig.

Och även om musiken inte kan upphäva det onda kan den ta sig in i det och någon gång få det att vekna. ”Glatt, tack var musikens makt, vandrar vi genom dödens mörka natt”, sjunger man i operan Trollflöjtens slut. 

I samband med allahelgonahelgen var jag på kyrkogården för att tända ljus. Då hörde jag någon lite längre bort säga: ”Jag har alltid tyckt om att gå på kyrkogårdar”. Det slog mig då att det har jag alltid också tyckt – även om jag aldrig riktigt har förstått varför, hit kommer vi ändå tids nog. Kanske är det den ro som vilar över en kyrkogård, ”fjärran från vimlet yra”, som drar? 

Vi som finner det vilsamt att strosa runt bland gravar på kyrkogårdar är inte ensamma. För ett antal år sedan kom en bok ut som fick stor uppmärksamhet. Minnets stigar heter den, med undertiteln En resa bland svenska kyrkogårdar. En nådig lunta, på över 530 sidor, skriven av Anita Theorell och Per Wästerberg, med foto av Hans Hammarskiöld.

Redan i inledningen slås här fast: ”De döda vilar inte utan söker sig vidare i genernas eviga stafett. Kyrkogården är bara en rastplats.”

Många oblida öden stötte de på under deras resa runt om i landet. Ett kors berättar att här vilar kronolotsen Erik Olof Österbergs sex barn, alla döda och begravda inom en vecka år 1900. Barnen, femton till tre år gamla, dog dagarna kring julafton 1899, samtliga offer för difteri!

Eller denna inskrift: ”Här hvilar i Herrans frid elfva syskon hvilka alla i sin späda barndom gick hädan …”

Forn- och folklivsforskaren Leonard Rääf (1786-1872) var en man med principer, får vi veta av texten. Till livets dårskaper räknade han tändstickor, folkbildning, lika arvsrätt, humana straff. Rääf var flärdfri, sträng och konservativ. Hans döttrar fick inte gifta sig med ofrälse. Järnväg och ångbåt gjorde folk till veklingar. Han for till Stockholm – en sträcka som idag tar tre timmar– i en vagn utan fjädrar och steg av i backarna. I huvudbyggnaden residerade han ensam, hustru och barn höll till i flygeln. Han svärmade för allt folkligt, fornt och medeltida, genomförde jordbruksreformer, brevväxlade med Atterbom, Claes Livijn och andra av tidens stora som han mött under studieåren i Uppsala. Rääf var aktiv i Götiska förbundet, översatte tyska nyromantiker och kopierade medeltida urkunder.

En av mina favoriter är Östra kyrkogården. Här ligger en rad kända människor som Barbro Hörberg, Ivar Arosenius, Karin Boye, Viktor Rydberg, familjen Broström …

Gunnar Engellau har en enkel grav med den fina sentensen Ibi crux, ubi lux (Här är korset, där är ljuset).

En mörk natt 2003 stals Göteborgs vackraste offentliga konstverk, skulpturen Framme, från en damm på denna kyrkogård. Tjuvarna behövde någon typ av kranbil för att få den med sig! Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras… av människor som kan allt om en varas pris men ingenting om dess värde.

Mer från ledare/krönika

Vi får aldrig glömma förintelsens offer

Idag den 27 januari är Förintelsens minnesdag. Datumet 27 januari…

En kassako för staten

Som sextonåring flyttade jag till Tyskland. Jag bodde där några…

Samma gamla nystart som vanligt

Januari. Först ut av årets månader. Men också närmast oönskad…

Elprisapp, nej tack

Har ni också vänner, bekanta och kollegor som är förhäxade…

Senaste nytt

Anna gör lärarpraktik i Kenya

Anna Holmqvist från Torslanda läser på lärarprogrammet vid Göteborgs Universitet.…

Ny butik på Björkö med hemtrevlig känsla

Marie och hennes man Erik kom till Björkö för ett…

Ombyggnationer påverkar trafiken till färjan

Från den 1 februari och fram till maj kan det…

Volvo återkallar tusentals bilar efter bromsfel

I veckan rapporterade sajten Carup.se att Volvo Cars tvingas återkalla…

Registreringslag välkomnas av katthjälparna

Från och med 2023 måste katter id-märkas och registreras hos…

Säg ja till havsbaserad vindkraft

I artikeln Vindkraftsparker en förutsättning för batterifabriken i Torslanda framför…

Sidor tog brons på JSM i skidskytte

 Sverige har en lång tradition att falla tillbaka på av…

Vi får aldrig glömma förintelsens offer

Idag den 27 januari är Förintelsens minnesdag. Datumet 27 januari…

Jazzkatten från Kalvsund

Lägenheten i Bö är varm och hemtrevlig. I ett hörn…

Säker vinst för damerna efter trög start

Matchen startade trögt för hemmalaget, som saknade skärpan. Matchen var…

”En höna av en fjäder”

När Torslanda-Öckerötidningen når Daniel Johnsson under onsdagsförmiddagen säger han: –…

Ishuset, symbolen för Björkö, omskapas

Tiderna förändras. Det som var modernt igår är omodernt idag.…

Många öbors gymnastiklärare

Werner kommer från staden Linz/D vid Donau i norra Österrike.…

Årets Möjlighetsskapare 2022

Förra året skrev vi en artikel om Fiskeboa, som var…

Miranda gjorde slag i saken och anordnade egen konsert

– Jag tycker att det hade behövts fler konserter och…