En gång för många år sedan kom en man till Härlanda, där jag då bodde. Han föreläste på biblioteket om ett skepp han och ett antal kompisar skulle bygga. De hade nämligen intresserat sig för ett gammalt vrak vid inloppet till Göteborg och nu skulle de göra en kopia av det och segla till Kina med innan millennieskiftet. Jag fattade ingenting, trots att mannen visade bilder och skisser. Han var stor och bullrande, hade pondus och man förstod att det var en man som kunde få saker och ting att hända. Entusiasmen glödde i ansiktet på honom, men att bygga ett träfartyg … Jag funderade på om han var galen, binnargalen eller idiot? Men han var ingetdera, han var dykare och han hette Anders Wästfelt. Och framför allt, han var en framsynt visionär. Fartyget, kallat Götheborg, nådde verkligen Kina – om än några år försenat!
Men långt innan dess fick jag tillfälle att besöka varvet Terra Nova där ostindiefararen byggdes och jag författade en artikel för Sveriges finaste kulturmagasin, Kulturens värld, om projektet. I den skrev enbart Sveriges bästa journalister och så hade en amatör som lilla jag slunkit med på ett hörn och som tack fick jag ett saftigt honorar. Så en dag när jag låg på golvet i vardagsrummet och hade djävulska ryggsmärtor och kunde inte röra mig ringde ingen mindre än Lars ”Ulven” Ulvenstam och frågade om han fick använda min bild från artikeln till en text han höll på att skriva. Visserligen blev jag inte kvitt mitt ryggskott men han gjorde verkligen min dag, vecka och månad! Och min tillvaro på golvet blev mer uthärdlig!
Jag bor i ett samhälle längst ute på spetsen av en halvö som heter Sotenäs. Utanför ligger öar, holmar och skär med namn som Smögen, Hållö och Buskär. Här känner man till att fler än 400 fartyg har gått i kvav genom århundradena. Och sträckan mellan Fjällbacka och upp till norska gränsen är inte bättre den, där har drygt 300 fartygsförlisningar skett sedan slutet av 1700-talet. Till och med i vår tid sker fatala olyckor, även med stora båtar.
Vid ett tillfälle var jag på besök hos en av mina familjegrenar i Finland. Jag hade inte mer än kommit in genom dörren innan de ville skicka ut mig igen. De sa till mig att jag skulle gå på en konstutställning. De visade mig tidningsartiklar om en för mig okänd konstnär som skulle ställa ut där. Som vanligt fattade jag ingenting men snäll som jag är larvade jag i väg och kom till en stor bunkerliknande byggnad mitt i stan. På utsidan stod två beväpnade vakter och jag funderade på vad katten jag hade gett mig in på. Scenariot verkade absurt, betongbunker och beväpnade vakter för att visa upp lite konst! Jag gick in och betalade en saftig entréavgift, fortfarande utan en aning vad jag hade gett mig in i. Men jag skulle bli varse! Jag hade kommit in på en utställning med den fantastiske marinmålaren Ivan Aivazovskys bildvärld. Och det ska jag säga, de väldiga verken var verkligen värda visiten! Tavlorna var enorma, målningen Jättevågen är kolossal, 5 x 3 meter! Och kvalitén samt färgerna kunde jämföras med de finaste diabilder.
I mina hemtrakter fanns ett antal modellbåtsbyggare. De byggde gärna modeller av skutor från J. Ring-Andersen Skibsværft i Svendborg på Fyn. De pratade sig varma för varvets vackra båtar och i samband med en semester i Danmark åkte jag till Svendborg och lyckades hitta varvet. Eftersom det var semestertider jobbade ingen där men jag kom i kontakt med några privatpersoner som låg till kaj där och fick på så sätt komma in på området. Jag kunde inte undgå att kika in på kontoret och fick se att väggarna var fulla av halvskrovsmodeller av fartyg de byggt genom tiderna, och möblerna föreföll vara årsbarn med varvet. Gedigna ekstolar med läderklädda dynor och ett tungt bord i ädelträ. Här har generationer av skeppare suttit i 150 år och skrivit kontrakt på nybyggen eller reparationer. Där och då kände jag historiens vingslag!
