Min mor drabbades av allvarlig kroppslig och själslig sjukdom. Min sambo fick livslånga fysiska och psykiska besvär. Min dotter föddes med en funktionsvariation. Jag har därför haft flera tillfällen att förtvivla men i sommar har jag för första gången i livet känt mig helt vanmäktig. Ja, rent av förlamad av maktlöshet var jag då jag inte hade den minsta aning vad jag skulle göra. Orsak, den krackelerande välfärdsstaten.
Aldrig hade jag väl trott att någon hjälplös svensk medborgare skulle lämnas i sticket av ”systemet” och tvingas leva i misär eller rentav vanvårdas till sämre hälsa. Jo, jag var förvarnad av både vänner, bekanta och media samt sjukvården själv – alla hade påpekat risken med att bli sjuk i Sverige. Och än i dag minns jag sjuksköterskans avskedsord när min dotter skrevs ut från specialistbarnsjukvården vid 18 års ålder här i Göteborg: ”Ni har varit vana med den här perfekt fungerande barnsjukvården men nu får ni vänja er vid något helt annat när hon har blivit vuxen.”
Detta skulle vi bli varse!
Föreställ dig att du är ensamstående och inte kan gå. Plötsligt blir båda händerna och armarna inflammerade. Nu kan du inte längre ta dig till rullstolen, utan är tvingad att tillbringa den mesta tiden i sängen. Därmed kan du inte utföra vardagssysslor som laga mat, städa och diska. Inte ens tända eller släcka ljuset i lägenheten, dra upp eller ner rullgardiner, öppna fönster för att få in frisk luft… kan du. Vad värre är, att duscha och gå på toaletten blir en omöjlighet. Nu är du fullständigt utelämnad till andra människors välvilja och i slutänden samhällets skyddsnät. I just den situationen hamnade dottern i somras och hon fick enorma problem, inte minst för att hemhjälp och trygghetslarm inte fungerade fullt ut.
För en tid sedan kom jag hem till henne klockan 15 på eftermiddagen. Alla persienner var nere; rummen låg i mörker och ingen hade vädrat; disken stod odiskad i köket; lägenheten var ostädad; sängkläderna sunkiga; dottern luktade illa eftersom hon inte fått hjälp att duscha på två veckor och tänderna hade inte borstats på nästan lika länge. För lite mat hade hon också fått och dricka vågade hon knappt eftersom hon inte kunde förlita sig på att någon skulle komma och hjälpa henne att kissa trots att hon hade trygghetslarm som skulle ge henne hjälp. Ett stöd som visade sig fungera sisådär! Vid ett tillfälle hade dottern larmat om att blåsan var full. Efter 4 timmar hade ingen kommit så hon larmade än en gång, efter 45 minuter kom en person. Det vill säga: nästan 5 timmars väntan på att få gå på toaletten! Och liknande exempel fanns i legio.
Jag ringde då trygghetsjourens områdeschef för hela Göteborg, som sa:
– Oftast kan någon komma inom en halvtimma om det är akut, annars oftast inom en timma.
Detta rimmade uppenbarligen illa med verkligheten.
Hur kunde det bli så här, trots att sjukvård är något som gemene man är beredd att betala extra skatt för om så vore?
Bakgrunden var den att dotterns ryggmärgsbråck lett till att hon vid 30 års ålder blivit rullstolsbunden och en överansträngning tillstötte i båda händerna och armarna i somras. Därmed var hon helt och hållet hjälplös, oförmögen att göra något överhuvudtaget. Nu satt hon där och grät bittert:
”Livet är nog djävligt som det är för mig, och så vägrar de att hjälpa till. Jag blir så ledsen.”
Dottern brukar skriva dikter, bland annat denna:
”Minns detta jag säger nu
’Jag’ hade kunnat vara du”
