Jag är den ende av mina barndomskompisar som närt ett brinnande intresse för klassisk musik. Stunderna framför grammofonspelaren var de bästa jag visste i ungdomsåren. Namnen på de stora operadivorna, de tunga organistnamnen, fiolvirtuoserna eller demondirigenterna får än i dag håret att resa sig på mig. Jag vet vad Anders Bondeman, Gotthard Annér eller favoritorganisten, Bengt Berg, kunde göra om de fick traktera ett fint instrument. Jag har till och med varit på en konsert med orgelgudinnan Marie Claire Alain, när hon gav en konsert i Ljungskile kyrka.
Allra mest brinner jag dock för opera och bara förnamnen på de stora soprandivorna ger mig gåshud. En Kiri, en René, en Frederica… Nämner så någon efternamnen: te Kanawa, Fleming, von Stade… tåras ögonen på mig, eftersom jag ända in i märgen känner vad dessa röster kan göra med ens känslor. Rymdernas harmonier finns här nere på jorden, något jag är helt övertygad om, och det är de stora instrumentalisterna och rösterna som sätter världsalltet i svängning.
Den som hört Maria Ewing eller Elisabeth Schwartzkopf sjunga Voi che sapete kan dö tillfreds med livet. Denna, Cherubins, aria handlar om längtan men mer den kroppsliga än den själsliga, även om Mozarts musik, som alltid, går rakt in i själen.
En musik som alltid försätter mig i ett märkligt tillstånd är den riktigt gamla musiken, från 1600-talet eller ännu äldre. Den är dyster, till och med dansmusiken låter dyster i mina öron, ändå älskar jag den. Jag tolkar detta på ett märkligt sätt. Jag menar att musiken är så sorgsen därför att kompositörerna är ledsna över att de har varit döda så länge. De skrev i så fall alltså redan under livstiden sorgevisor över sin egen död, för oss att begrunda fyra eller fem århundraden senare. Ologiskt tänkt, men tankar och känslor är inte alltid förnuftiga.
Vare sig de gamla mästarna hette Hildegard av Bingen, William Byrd, Michael Praetorius eller något annat upplever jag alltid samma sorgsna underton i den riktigt tidiga musiken. Även om jag naturligtvis inser att det var den tidens klangideal, och ingen klagan, som vi nu många århundraden senare kan lyssna till. Den gamla musiken ger även en känsla av evigheten. En så påtaglig känsla att den nästan kan beröras. För om man kan tonsätta evigheten så måste den låta som gregoriansk musik eller verk från renässansen.
En som i modern tid lyckas med att fånga denna känsla av evigheten på skiva är den amerikanske flöjtisten Paul Horn (1930-2014). Hans inspelningar inifrån de egyptiska pyramidernas gravkamrar liknar inget annat. Himmelsk musik som får tiderna att stå stilla och som talar om en värld bortom tidens och rummets dimension.
Och för att komma in på de gamla egyptiernas dödsbok, den som de själva så poetiskt kallade: ”Att gå ut med dagen”, så bestod den av 190 formler för att ta sig fram till nekropolen, dödsriket i underjorden. Där den döde inte hamnade framför Sankte Per och hans nycklar till pärleporten, utan portar som skulle tilltalas:
”O portar, ni som utgör portarna till Osiris.”
Och vis som De dödas bok är, fanns även regler däri för hur livet ska levas:
”Jag har inte gjort orätt mot människorna. Jag har inte plågat djur…”
Inför evigheten vägdes människans hjärta, som lades i den ena vågskålen, och i den andra lades en fjäder!
