Har ni någon gång stött på frasen ”Jag överlevde ännu ett möte som hade kunnat vara ett e-mail”? Det brukade – oftast på engelska – gå att beställa som slogan på muggar, t-shirts och annat krimskrams, för några år sedan.
Möten oavsett om de hålls i ett gemensamt rum dit man släpar trötta fötter och en solkig kaffemugg, eller om de hålls över webben, vilket väldigt många människor vande sig vid under pandemin, är intressanta tillställningar ur ett sociologiskt perspektiv. Och de är paradoxalt nog ”intressanta” eftersom de ofta är… fullkomligt ointressanta, för att inte säga, onödiga.
Ett konstruktivt möte måste vara disciplinerat, strukturerat och koncist. Någon behöver ta upp relevanta punkter och sedan stänga dem rappt efter att informationen kommunicerats, eller någon form av omröstning och beslut skett.
Min verklighet från ett antal arbetsplatser säger att det är väldigt ovanligt att de är det. De brukar vara långa och mest handla om att ett antal individer behöver validera sina arbetsinsatser, eller sig själva. Eller så har det mest handlat om att fika och prata skit.
Men nu börjar jag svänga i frågan om e-mails verkligen är bättre än möten. Jag har fått ett problem som säkert många av er har haft länge. Jag vägrade bara länge att skriva upp min mailadress på maillistor eller ange den så fort som jag handlade något.
Men jag föll till föga, och nu kan jag inte se skogen för alla träden. Jag får dubbla, i vissa fall fyrdubbla mail (då jag angivit två olika mailadresser) från ett par olika idrottsföreningar. Jag får mail från varenda butik jag har besökt de senaste två åren, antingen fysiskt eller på webben, och ett glatt gäng som jag aldrig har besökt.
Jag får så många mail från många olika parfymbutiker med en helt besinningslös frekvens att jag funderar på om min smarta telefon tycker att jag stinker.
Jag får mail på finska. Jag får mail från Aston Villa!? Jag får mail från Heathrows flygplats och en pub i Tower Hamlets i London vars wi-fi jag loggade på en gång för tre år sedan – och det går inte att avprenumerera.
Jag får mail från en klädbutik i Sarasota som tycker att det är ledsamt att jag inte handlat något på fem år. Jag får mail från försäkringsbolag, banker och fackföreningar om föreläsningar och ”tips” som verkar så tråkiga att det enda användningsområdet är att läsa dem när jag har svårt att somna.
Jag får mail från sex olika gitarrtillverkare. Fast det gillar jag i och för sig.
Jag får mail om hur jag ska gå till väga för att andra ska läsa mailen som jag skickar.
Kollar jag i mina olika mailkorgars skräpkorgar ligger det ännu fler mail där. Ännu vansinnigare mail – och några jag verkligen borde ha läst, men det är oftast för sent när jag hittar dem.
Kan man utveckla dyslexi i vuxen ålder? Jag blir lite orolig för snart ser jag inte orden för alla bokstäver.
