Iblan tänker jag att mänsker ä som ve´r. Tänk så otrolit manga sorters personligheder de finns. Å så manga oliga sorters ve’r å temperaturer vi kan bju varandra på – både härliga å hemska. Alla mänskers sätt påverkar ôss oliga. Mä en del mår vi bättre än mä andra.
Även om de kan finnas manga vädersystem i en å samme mänske som kommer fram ve oliga tefälle, ä de nock ôfta en sorts grundatmosfär som kännetecknar öss. Vi bär mä öss e inre stämning som tar seg udtröck (uttryck) gônom våra blickar, ord å handlinger. Det verkar som om de ve’r en mänske har inom seg, ôfta bler samma ve´r som en spri’r omkring seg. De hjärtat ä fullt åtte, de talar mun.
En del mänsker ä verkligen som smegevurrná. Levande solsken. Den varme atmosfären å det smekande väder dom bju’r på rör å gör hjärtat så gött. Dom bryr seg om sina medmänsker å har allti nôtt gött å säga, å inte sällan en go kramm å ge. Deras oppmuntrande ord går rätt te hjärtat. I deras närhed bler de så gôtt å varmt att en bler trygg å kan slappna å. Bare gônom sitt kärleksfulla sätt å vära får dom andra å växa å blomma. Inte ens schwåra tider verkar kunna sänka värmen i deras hjärta. Åjanadåna va underbart de ä mä sôdda (sådana) mänsker!
Sinna finns de andra mänsker som påminner mer om nordannvinn’s kyla. Bare gônom sitt sätt å vära, sina kyliga blickar å kanske nedlåtande ord kan dom ge andra inre frysninger. En kan inte direkt slappna å, uda bler snarare fali spänd. Åjanadåna va beschwärligt de kan kännas å vära i närheda åtte sôddet fôlk.
Somliá mänsker ä som regnskurar – mer eller mindre ihôllande. Att i ord å handling nedvärdera andra ä verkligen å bju på sårande nederbörd. Doggregn kan en kanske stå ud mä ett tag, men när kyla ä schwår, å den negativa kraftá så stark att nederbörden bler hagel som träffar den ömtåliga själen, då är väderleken ingen lek. Aj. De finns regnkle’r (regnkläder) för å skydda krôppen, men å skydda själen ä inte allti lige lätt.
En del bju’r på spridda skurar. Sura attityder som sipprar ud ekran nu å då. Ilskna kommentarer som ploppar opp ekran här å där. Att de ska vära så schwårt å hôlla inne mä negativa ord. Om en inte har nôtt positivt å säga, kanske en lige gärna kan försöga hôlla töst.
Sinna har vi vi stôrm-typerá som har så lätt för å dra fram å schweba (svepa) väck andras glädje å frid. Vi som bor ve havet ved hörre fort de kan blåsa opp. Mänsker kan brusa opp lige fort å skapa ofattbara vindstyrkor. Schwåra stôrma kan orsaga strömlöshed för tusentals hushôll. Den som bjur si omgivning på hård stôrm kan orsaga sina medmänsker just detta: att schôlve (själva) deras livsström går. Orken å energin tar slutt. De ä inte rolit å ble ”blåst” åtte mänsker en trodde en kunné lida på. Förlåtelse ä nock de bästa botemedlet mot bitterhed å den bästa förudsättningá för framtida frihed.
Växlande-molnighets-typerá ved en aldrig rikti’t var en har å va dom kommer å bju en på. De ä ungefär som å legga ve havet å njuta åtte sola, när hu plötsligt går i moln å en legger där å huttrar. När en te slutt kler (klär) på seg för att en inte kan vänta på sola längre, ja, då kommer hu snart fram igen så att en måste plocka å seg igen. På å å mä klera, fram å tebagers… De kan vära påfrestande när ver´t inte kan bestämma seg, å lige påfrestande mä den typen åtte mänsker också, när en inte har en aning om var en har dom. När dom växlar hid å did å bjur ömsom på sol å ömsom på kyla. Ingen mår bra åtte å åga berg-å-dalbana i själen.
Jag howwar en da för längesinna när jag va ude å geck i berga i fint ve´r. Plötsli’t kom schwarta moln frå ingenstans å regnet vregde. Jag hade lang väjj hem å bledde blöd inpå bare skinnt å feck vri ur klera. Iblan får vi oppleva sônt i schôlve livet. Oväntat ove’r, en rekti kalldusch, chockerande överraskninger, plötsliga bakslag. Mänsker som uda förvarning sårar å sviker.
Å så har vi ôrskvers(åskväders)-typerá. En ved ju hörre de känns när de ä ”ôrska (åska) i lufta” å spänningerá känns i hele atmosfären. De bler ”kwalmit” å en kan lätt få hövve-värk (huvudvärk). En bare väntar på att de ska braga lös. En del mänsker skabár verkligen spänning omkring seg. Dom som ä i närheda känner å´t å ved att de kan braga lös när som helst. Å då ved en aldrig va som kan hänna. En mår allt an’t (annat) än bra åtte å vestas i ett sôddet spänt klimat.
Te sist har vi bleget-mänskerá. Dom som bär å förmedlar en atmosfär åtte logn å harmoni. Fridfull stiltje. Tänk å vära en smegevurrna-mänske. En sônn som helt enkelt får andra å må bra. Å vära oppmuntrande å kärleksfull å bemöta sina medmänsker mä respekt. Å behandla mänsker så rätt att dom kan komma rätt å komma te sin rätt i livet.
Förmodligen kan dom fleste åtte öss bju på manga oliga sorters ve´r, ättersom livet kan växla så enormt. Vi ä ju levvan’es (levande) mänsker å inga robotá. Vi har både bra å dålia da’r. Lättare å schwårare livsperioder. Beroende åtte omständigheter ä vi på oliga humör.
När livet ä ljust kan även den suraste – tack å lôv – sprecka opp i ett leende. När livet ä tufft kan även den soligaste bju på en störtskur. Om den lognaste å snällaste mänsken pressas te de yttersta kan säkert den mänsken också brusa opp å få ett rektit ôrskvers-udbrott å smälla neven i bor’t (bordet) å säga ifrå. Mä rätta.
De ä lá tur att mänsken kan förändras te de bättre om en bare vell. En del säger ”de ä bare sôdden här jag ä”. Men vi har nock mer makt än vi tror, å manga möjligheder å jobba mä öss schôlva gônom livet, för å ble ekran lättare å ha å göra mä. Iblan kräver de ekran arbe (arbete), å de ä kanske mackli’aré (enklare) å bare fortsätta vära som en ä, iställ’t för å ta tag i seg schôlv.
Lá öss försöga bju varandra på gôtt ve’r. Oppmuntra å bry öss om varandra å locka fram sola i varandras hjärtan. Lá öss försöga vära så som rektia mänsker ska vära – smegevurrná.
/En ö-krönika av Lilian Andersson
