Jag får guldfeber
En strålande vacker sommardag leker jag och mina småbarn i vattnet på en badplats i en av våra norrländska älvar. Vattnet är kristallklart och strömmen bildar virvlar som skapar fina mönster i sanden. Plötsligt upptäcker vi att det glimmar på bottnen. Det glänser så vackert i långa stråk. Jag tar upp lite av de glänsande kornen och plötsligt får jag guldfeber. Jag antar att vattenvirvlarna har fungerat som en jättelik vaskpanna! Jag säger till ungarna att leta rätt på de glänsande små kornen och snart har vi en handfull guldgula små korn blandade med en del sand. Jag lyckas hitta en tom snusdosa och vi fyller den till brädden och sätter på locket och åker hem till huset där vi bor över sommaren. Överentusiastiska visar vi dosan för barnens mor, som har pluggat mineralogi på universitetet. Hon fnyser åt det hela och tror inte för en sekund att vi har hittat guld. När semestern är slut för min del måste jag åka hem till stan innan de andra. Jag instruerar sambon att inte glömma att ta med snusdosan tillsammans med annan packning när de skall åka hem.
Väl hemma i stan går jag förbi en firma som syssla med prospektering och i ett fönster har de olika mineraler utställda. Bland annat ett litet guldkorn av det slag som vi samlat på oss. När resten av familjen kommer hem frågar jag efter snusdosan och får till svar: ”Sånt trams! Den slängde jag!”
Man gör sina misstag! Eller inte, det kan ju ha varit kattguld som vi fann. Men jag fick åtminstone för en kort stund uppleva hur det kändes att ha guldfeber. Och det ska jag säga, det var ett salighetens rus.
När jag skulle köpa drömklockan
Den första Omega Speedmastern introducerades 1957 och snart blev modellen NASA:s val att använda i rymden. Såväl Neil Armstrong som Buzz Aldrin bar Speedmaster-ur på sin månexpedition. Speedmaster har i dag uppnått ikonstatus tack vare sin speciella historia och kallas ibland för rymdklockan eller månuret.
År 1980 stod jag i begrepp att köpa min drömklocka, en Speedmaster, eftersom jag behövde en kronograf. Prislappen då var saftig men inte hårresande. Hela 2400 kronor vill jag minnas att den kostade, vilket motsvarar 8000 kronor i dag. Men jag hade pengarna och jag var villig att investera dem i ett armbandsur. Jag gick därför till en uraffär i centrum där de hade en Speedmaster i skyltfönstret. Urmakaren var inte speciellt imponerad och sa att ett gammaldags manuellt ur inte var lika exakt som de nya moderna digitala uren som då började komma. Han föreslog att jag skulle köpa ett sådant och därmed bara behöva slanta upp 700 kronor. Tyvärr lät jag mig övertalas. För vad som hände var att batteriet i min inköpta klocka började läcka efter en tid, med påföljd att elektroniken gav upp. Jag fick naturligtvis en ny på försäkringen men med samma trista resultat och försäkringen täckte bara en enda kass klocka.
När jag nu kollade upp vad en ny Omega med ”gammalt mekaniskt urverk” kostar fick jag en smärre chock. Priset ligger mellan 50 000 och drygt 100 000, beroende på modell. Hade jag då köpt min drömklocka hade jag haft ett ur som hade varat mig livet ut. Man gör sina misstag!
