För halvannan vecka sedan var jag på Lorensbergsteatern och såg en föreställning av den amerikanske komikern Louis CK. Louis CK, som egentligen heter Louis Szekely, var en av de kulturpersonligheter som hängdes ut för sexuella trakasserier mot en rad kvinnor under #MeToo-hösten 2017 (och senare). Jag tänker inte gå in på vad han har gjort sig skyldig till, inte för att skydda honom, utan för att det är väldigt lättgooglat.
Louis CK menar själv att han förlorat miljontals dollar i förlorade film-, tv- och Netflix-avtal efter MeToo. Mycket pengar förstås, men med tanke på att han kan turnera runt hela Europa (och USA) är det ändå lätt att som ”vanlig människa” känna att han trots allt verkar ha landat ganska mjukt. Faktum är att han säljer ut Lorensbergsteatern två kvällar i rad, utan att någonsin ha figurerat i svensk tv eller annan media i någon särskilt stor utsträckning. Det säger förstås något om hur globaliserad vår kulturkonsumtion har blivit i och med internet och streamingtjänster, men det säger också något om att MeToos ”verkningstid” tycks vara över.
Man ska egentligen inte ha hjältar. Ingen person är värd hjältedyrkan. Man kan högakta musik, konst, litteratur eller komedi. Samma sak med starka personligheter och ledare inom andra fält. De kan vara värda beundran för vad de uträttat, men sällan dyrkan. Bakom de stora verken eller de grandiosa handlingarna finns människor av kött och blod. Inte sällan med svagheter som testas hårdare än dina och mina, på grund av hur priviligierade de blivit som rika och upphöjda kulturpersonligheter och kändisar.
Man ska skilja på verk och upphovsperson, heter det. Men för mig satt det långt inne att köpa biljett till Louis CK, en person jag tyckte var ett komiskt geni i så många år. Jag har gjort samma resa med sångaren Morrissey, en annan artist som ”är” sin konst. Han var dock inte inblandad i MeToo. En gång i tiden betydde hans texter och hans musik väldigt mycket för mig, men sedan ett antal år tillbaka gör han sitt bästa för att framstå som en magsur gubbe som tror att det bästa sättet att håll sig relevant är att sprida vansinniga konspirationsteorier och uttrycka ”kontroversiella” åsikter som blir spekulativa rubriker i brittiska tabloider, som han sedan känner sig förföljd av. Sedan låter hans musik rätt trött numera också.
Ingen tror att en deckarförfattare är seriemördare bara för att han eller hon skriver om bestialiska mord. En artist, numera oftast en rappare, ses däremot som brottsling om han sjunger om vissa saker. Och, visst, jag fattar. Ända sedan Kerouac, Ginsberg, Lenny Bruce, Dylans 60-tal och Springsteens 70-tal har autencitet ofta utgjort en kvalitetsmarkör inom populärkulturen. Självbiografiska texter har ansetts vara de starkaste texterna. Men det betyder inte att man måste ställa sig bakom en artists åsikter eller handlingar för att uppskatta deras verk. Eller?
Allt kokade ner till att jag slut kände att jag var tvungen att se Louis CK när han kom till Göteborg, trots allt.
Och det var rätt kul, åtminstone i två tredjedelar av föreställningen. Mer än så kan jag inte berätta, det var nämligen inte bara förbjudet att fota och filma under föreställningen, utan även att återberätta delar av den utan CK:s skriftliga godkännande…
Det blir nog aldrig som förr mellan oss, Louis.
