Vi har alla hört uttryck som: ”Livet är ett helvete.” ”Livet är en evig jämmerdal.”
Och just därför är det så viktigt att inte göra det värre än det redan är. Jag har personligen hela mitt vuxna liv haft anledning att tänka i dessa banor. Orsak: När jag var 16 år flyttade jag till det lilla samhället Wewelsburg, centralt beläget i Tyskland. Orten var tänkt att bli det nav runt vilket hela världen skulle rotera den dag nazisterna hade vunnit världsherraväldet. Stora marschfält skulle byggas för militärparader och enorma planer fanns för obetydliga Wewelsburg. Själva jordaxeln skulle, symboliskt, gå rakt igenom den gamla borgens (Burg=borg) nordtorn.
För att få arbetare till platsen anlades ett läger med krigsfångar, dessa började med att renovera den treflyglade borgen. Gott och väl 1000 slavarbetare knegade ihjäl sig där. Det här var ett av många små och bortglömda arbetsläger under kriget. Betydligt mycket mer vet vi om kända namn som Auschwitz, Bergen-Belsen, Dachau
Upprinnelsen till förintelselägren var Wannseekonferensen i början av -42 men när utrotningslägren började byggas hade redan många vanliga koncentrationsläger byggts för exempelvis politiskt oppositionella. Totalt hade nazisterna dussinet olika kategorier lägerfångar, från aktiva och medvetna krigsmotståndare, kommunister och oppositionella socialdemokrater till asociala och sinnesslöa.
Nu har 75 år gått sedan kriget slutade och lägren befriades våren 1945. Och vad befriarna upplevde var outhärdligt. I en tidningsintervju för 15 år sedan berättade Anatolij Shapiro, överste i Röda Armén, om vad han fick se när de befriade Auschwitz, och han var ändå van eftersom han varit vid fronten ända sedan sommaren 1941, då Tyskland angrep hans land:
”Jag hade sett så många oskyldiga människor dö. Jag hade sett hängda människor. Jag hade sett människor som bränts till döds. Men det jag såg i Auschwitz var jag helt oförberedd på.”
Även vi här hemma berördes av fasorna. En bekant till mig, vars judiska mor kom till vårt land med de vita bussarna efter kriget, berättar:
– Allt hade börjat med att hennes familj fick ett meddelande om att resa till ett uppsamlingsläger men de visste inget om vad som väntade. Väl i Auschwitz ställdes de upp i två led. I det ena hamnade äldre och svaga, de gasades ihjäl. I andra ledet hamnade unga och starka – dessa blev arbetskraft i industrier, byggprojekt och annat. Trots att mamma var 23 år när detta hände hade hon aldrig varit skild från sin familj eftersom hon bodde hemma och passade sin lillebror.
– Från Auschwitz fick hon åka tåg till Bergen. Därifrån gick de den milslånga vägen till lägret Bergen-Belsen. De som hamnade på efterkälken eller tappade sina skor blev slagna med påkar. I lägret fick hon ett fångnummer intatuerat på insidan underarmen, fast det lät hon senare ta bort här i Sverige.
– Mamma var 25 år och 170 lång men vägde bara 35 kilo när hon kom hit och mensen hade upphört på grund av svält. Hela familjen påverkades. Hennes mor dog i en gaskammare i Auschwitz och systern avled där av undernäring. Pappan – som drev en ättiksfabrik i staden där de bodde – försvann in i det okända i kriget borta i Sovjet. De sex bröderna gömdes undan på gårdar och överlevde – varav en flyttade till Sverige och gifte sig.
– Mamma var så tacksam mot vårt land som tagit emot henne att hon aldrig ville åka tillbaka till sitt hemland Ungern, inte ens på semestern.
