Nu vänds alla vedertagna begrepp upp och ner. Helt plötsligt pratar alla om krig. Vårt land slänger vår välfungerande neutralitetsdoktrin överbord – och detta utan den minsta diskussion. Oroväckande tecken är att vi med öppna ögon går mot ett avgrundsstup, på samma sätt som människorna gjorde innan första världskriget.
Rysslands tsar Nikolaj II hade då sammankallat till en internationell nedrustningskonferens i augusti 1898. Detta för att diskutera rustningsvansinnet som rådde i västvärlden i slutet av decenniet, då nya vapen ständigt utvecklades.
Att det var just Ryssland som låg bakom förslaget kom sig av landets usla ekonomi, vilket gjorde att de inte kunde hänga med i de andra ländernas vapenkapplöpning. Många misstänkliggjord emellertid Rysslands motiv. Dock välkomnades initiativet av fredsrörelsens anhängare i Europa och Amerika – de fick därmed ett nytt hopp tack vare tsarens vädjan. Tiden vid 1800-talets utgång var helt enkelt inne att diskutera och finna rationella medel för att lösa tvister, och på frivilligt sätt avskaffa krig. Detta förutsatte att människan var en förnuftig varelse och att krig uppstod ur tvister som skulle kunna lösas med andra metoder än de militära.
Vid denna tid kom ett digert verk ut i Ryssland, författat av Ivan Bloch. Denne autodidakt hade rest runt och studerat statskunskap och nationalekonomi på olika universitet i väst. Där hade han bildat sig en uppfattning om den rustning som pågick i de ekonomiskt mest avancerade länderna i Västeuropa. Han hade då dragit slutsatsen att begränsade krig inte längre var möjliga, utan att kommande krig skulle bli mycket mer omfattande än tidigare. Och de framtida slagfälten, med de moderna vapnens effektivitet, skulle dränkas i fruktansvärda blodbad. De slag som under medeltiden avgjordes under en enda dag, skulle nu bli månadslånga när hela armén skulle gräva ner sig i skyttegravar under långa perioder.
Han fick som bekant mer rätt än vad många då skulle tro.
Överallt levde man i skräck från den kraftigt växande krigsindustrin. Att stoppa denna vanvettiga kapprustning var det allt överskuggande problemet. Många misstänkliggjorde emellertid Rysslands motiv och det skulle krävas ett mirakel för att kunna rädda freden.
Detta var samtidigt som utvecklingen på det militärindustriella området gått framåt. Exempelvis var kanonernas skottvidd nu så långt att man kunde beskjuta fienden utan att man såg den.
Men redan då var det militärindustriellakomplexet så stort att frågan var vad de här företagen skulle syssla med om det blev en nedrustning I Europa?
Till sätet för konferensen valdes Haag i Holland eftersom det låg i ett neutralt land. Konferensen skulle ta sin början i mitten av maj 1899 i det kungliga slottet Huis ten Boch och dit kom 108 delegater från 26 länder. Deltagarna delade upp sig i tre utskott: rustningsfrågor, krigslagar och skiljedom. Men man körde fast.
En andra konferens hölls i Haag 1907, men vad hjälpte väl det?
När kriget stod för dörren var entusiasmen lika stor i alla länder. I Tyskland höll de socialdemokratiska riksdagsmännen ett möte där de skulle rösta om krigsanslagen. Av de sammanlagt 111 var det bara 14, däribland de kända vänsternamnen Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht samt Frans Mehring, som var motståndare. Partipartidisciplin gjorde emellertid att även de följde majoritetens beslut så nästa dag röstade Socialdemokraterna enhälligt, tillsammans med resten av riksdagen, för att anslagen skulle beviljas. Därmed var tärningen kastad. Vänstern, som vid den första Internationalen lovat varandra att inte gå i krig mot andra länders arbetare, vek ner sig och därmed gick det som det gick. Med öppna ögon gick välden till krig.
