Det kräver viss ansträngning att läsa. Oavsett om det handlar om tidningar eller böcker. Men hur avgör vi vad som är sant eller falskt när nyheter presenteras som snabb förströelse, utan kontext och fördjupning, som bara ska konsumeras för att locka till reaktioner?
I vårt lilla hörn av mediavärlden är det tryckta ordet fortfarande kung. Vår papperstidning är fortfarande välläst – eller i alla fall välbläddrad – vilket vi märker bland annat på antalet fysiska korsordssvar vi fortfarande får in. Sedan läser förstås folk vår tidning i vår app och på nätet också.
Tittar man på andra delar av medievärlden – både större tidningar och mindre konventionell contentdriven webbmedia – så är det rörliga materialet på stark frammarsch.
Det är en efterapning av Tiktok och reels på Instagram och Facebook.
Ett vanligt tillvägagångssätt är att en journalist, som tar på sig rollen som en sorts programledare, berättar om en nyhet i 20-30 sekunder. Det är en sorts sammanfattning som bara skrapar på ytan och lyfter de mest anmärkningsvärda aspekterna i en nyhet. En story ska berättas.
Journalistiken har alltid (försökt att) arbeta med tydliga vinklar som avgränsar ett ämne så att det ska bli förståeligt i en utrymmesmässigt begränsad tidningsartikel, (i bästa fall) slagkraftiga rubriker och sammanfattande ingresser. Det är inget nytt.
Men i den här klippen försvinner oftast intervjuerna där människor uttalar sig, där frågor får svar och där olika sidors versioner lyfts fram.
Det blir en lättsam sammanfattning som förstärker stereotyper, gjord för att konsumenten ska behöva anstränga sig så lite som möjligt – men paradoxalt nog också för att väcka en reaktion som gör att tittaren ska interagera på sociala medier med ett ”gilla” eller en kommentar på sociala medier. Det är nämligen så klippen sprids ytterligare.
Som tittare får du snabbt ett hum om något som har hänt, men noll fördjupning och noll chanser att dra några nya slutsatser.
Det går inte att ha ett så kallat ”talking head” som pratar i 20-30 sekunder i bild. Det måste klippas in bilder och filmsekvenser i det redan korta klippet, annars scrollar konsumenterna vidare.
En bild på Trumps blåmärke på handen. En allvarlig journalist som berättar vad någon amerikanska opinionsjournalist har sagt – gärna något konspiratoriskt. En bild på presidenten när han ser trött ut på väg ut på golfbanan. Automatiskt genererad text i nederkant för dem som tittar utan ljud. Inlagda textblock med ”mellanrubriker” som ”Är Trump döende?”. En avslutande bild på presidenten när han lyfter sin knytnäve mot skyn i Butler, Pennsylvania, den 13 juli 2024.
Perfekt dramaturgi. Bra ”innehåll”. Lat journalistik.
Inget journalistiskt arbete behövs för att ta reda på vad som verkligen har hänt. Bara en upprapning av de snaskigaste detaljerna. För vem orkar egentligen ta reda på fakta – i ett tidevarv när var och en av oss ändå själva väljer vad som är sant?
