Hösten är här och med den frågan om längtan. Vi har den inom oss, längtan. Alla längtar, men ingen vet väl vad vi längtar efter. Poeten Erik Axel Karlfeldt uttryckte det så subtilt i sin vackra dikt:
”Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar. Sakta ett underligt strängaspel tonar igenom dess salar.”
Längtan är alltså ett arv. Ett arv från urminnes tider. En rest – eller en bestående del, i våra gener, i vårt DNA, från tidens början – som ropar inom oss. Men vi vet inte vart vår längtan vill ta oss – den ton som ljuder genom tiderna, generation efter generation.
Och för att fortsätta med Karlfeldt:
”Vem är den själ som i suck och i ton andas från hemliga strängar.”
Är det Gud som vill kalla oss och våra själar tillbaka till sig? Är det själva skaparens svaga viskning vi ständigt hör inom oss när vi längtar?
Erik Axel kommer så in i dikten på tidens dimension:
”Somrar blekna och solar gå ner.”
Tiden obönhörliga gång, som en resa eller vandring framåt, berör även psalmisten B.S. Ingemann i de svindlande vackra raderna:
”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden går vi till paradis med sång.”
Vi är alltså på pilgrimsresa. På väg till paradiset, dit vi går sjungande.
Hela meningen med livet ryms alltså i en enda psalmsstrof:
”Tidevarv kommer, tidevarv försvinner, släkten följer släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.”
Nej, tonen från himlen, från vårt inre, från vårt ursprung, förstummas inte. Den ljuder på genom tidevarven, genom generationerna, rentav genom evigheten. Här kommer således musiken in. Musiken, som helt visst är Guds röst. Ingen, säger ingen, förmådde att så konsekvent sätta Guds röst på pränt som Mozart. En musikens förmedlare från en dimension vi inte vet något om, om man så vill, var han. I konsekvens härmed hette Guds musikaliske budbärare Amadeus, latin för: Den Gud älskar. En ödets skickelse, eller…
Nästintill allt Mozart skrev har en överjordisk, himmelsk, dimension. Toner som talar bortom tid och rum och som helt säkert gav honom en plats invid Gudfaders himmelska tron. Men om Mozarts luftiga toner vittnar om hur skönt himmelriket måste vara så skrev han kanske inte så mycket om själens eviga längtan. Men undantag finns definitivt. Konsert för flöjt och harpa! Andantinot svävar runt likt ett tunt sidenflor i etern. Tonerna här talar om en värld bortom den som ögat ser. Här når kombinationen av två skira instrument, tillsammans med Wolfgangs tonsättarkonst, människosläktets innersta väsen, det vill säga vår längtan. Den längtan vi inte kan ta på, inte kan sätta ord på och inte kan förstå men som bara finns där, som en kvardröjande rest från skapelsens första stund, och som når oss från en evighet bortom vår fattningsförmåga.
Andantesatsen i Mozart klarinettkonsert har även den en liknande prägel, alltså en tonsättning av själens obotliga ensamhet och längtan efter det vi inte vet vad vi längtar efter.
Tanken att den lille vindögde och koppärrige österrikaren med den speciella talangen skulle vara Guds budbärare är inte en ny idé, eller okänd, bland tänkare. I filmen Amadeus säger tonsättaren Salieri, när Constance Mozart visar honom makens verk och han börjar läsa igenom notbladen:
”Det stod klart för mig, att musiken jag hörde verkligen var Guds sanna röst.”
Och som evangelisten påpekar i skriften:
”Och se, det finns de som är sist som skall bli först, och de som är först som skall bli sist.”
Mozart var alltså inte fysiskt imponerande men en gigant som kanske aldrig kommer att överträffas, trots att tidevarv skall komma och tidevarv försvinna.
