Eftersom EM i fotboll pågår behövs det väl egentligen ingen distraktion i form av tv-serier och ny musik när regnet står som spö i backen under den kommande semestern. Men, det kan ju mycket väl hända att de sympatiska lagen åker ur turneringen tidigt och vi tvingas genomlida ändlösa simulationer och själlös robotfotboll.
Så här är några tv-serier och musikalbum som förgyllt min vår och som kan vara värda att kolla upp om ni missat dem.
En dokumentärserie om ett skivbolag som gav ut stompig sydstatssoul främst under 1960-talet, kan det vara något? Jag tycker det. Den här ytterst välgjorda serien utgör inte bara nostalgi för musikaliskt överintresserade personer, utan ger en insyn i hur populärkulturen tog strid för att förändra ett bakåtsträvande och djup ojämlikt samhällssystem i den amerikanska södern i grunden.
Risken att någon missat vårens mest omtalade tv-serie får väl anses vara minimal. Men det går inte att utelämna den på en sådan lista. Historien om hur bartendern och den misslyckade komikern Donny efter att ha visat lite medmänsklighet mot en ensam och olycklig kvinna därefter blir stalkad och trakasserad av henne, är voyeuristiskt fascinerande. Att dramat sägs vara i stort sett helt verklighetsbaserat har lett till att följetången går vidare med stämningar och motstämningar i verkligheten. Gastkramande tittning är det hursomhelst.
Att britterna är världsmästare på både mysig och hårdkokt crime-tv är ingen nyhet. London Kills tillhör den senare genren och kanske inte bryter ny mark när det kommer till att beskriva polisens jakt på mördare. Formatet är minst sagt välbekant. Men med skådespelarinsatser i världsklass och riktigt starkt manus, blir det här en nagelbitarfest utan dess like. Möjligen inte en serie man bär med sig resten av livet, men omöjlig att inte streckkolla på när man väl börjat titta.
Den unga kompositören och saxofonisten Jasmine Myra fortsätter på sitt andra album att bredda målgruppen för musikstilen jazz, samtidigt som hon drar genren huvudstupa in i 2020-talet. Det stora trolleritricket är att hennes musik både är gränslöst vacker och lättlyssnad.
Alla popstjärnor gör det inte lätt för sig. Vissa har större visioner än minuters tiktokkaraoke. Många skrattade när soul- och hiphopdivan Beyoncé släppte ett ”countryalbum” och avfärdade det som ett dåligt skämt. Men om man gör mer än att skrapa på ytan märker man att knappt något popalbum varit lika progressivt och ambitiöst sedan 1960-talets andra hälft.
Kalvsunds Coltrane har hunnit bli 87 år gammal, men visar inga tecken på att tröttna på att musicera. På Peak omger han sig av betydligt yngre musiker. I stället för att vara bekväm utmanar Gilbert och hans medmusikanter lyssnaren och kräver ens fulla uppmärksamhet. En styrkedemonstration från en visionär och otyglad musiker.
