En av de mest intressanta enskilda meningar som skrivits om krig är en amerikansk antikrigsslogan från hippiekulturens dagar under Vietnamkrigets era. Den lyftes fram av fredsaktivisten Charlotte E. Keyes (1914–1980) i en tidningsartikel och lyder: ”Suppose They Gave a War and No One Came”. (Tänk om de startade ett krig och ingen kom.)
Man kan ju önska att det hände varje gång en nation förberedde ett anfallskrig. Tyvärr var situationen den omvända när första världskriget startade. Så här skriver historikern Peter Englund om den engelske konstnären Paul Nash (1889–1946) som kom att skildra kriget stående bakom sitt staffli: ”I förstone älskade han skyttegravarna.” Meningen sätter fingret på den naivitet som många ”led” av innan och i början av kriget.
Ja, nittonhundratalet är verkligen ett märkligt århundrade. Hur kunde ett sekel så fyllt av löften och rikedomar också blir det våldsammaste och mest tragiska historien känner? Beräkningar har gjorts som pekar på att under detta århundrade har drygt 180 miljoner dött till följd av människors fattade beslut, vilket innebär att fler bragts om livet under 1900-talet än under alla föregående sekel sammantaget. Kanske är det allra mest skrämmande med detta lidande att många av dessa miljoner dog för mer eller mindre ingenting. Länge tänkte vi att det var så att katastroferna under förra århundradets första hälft var en tillfällighet och att storskaligheten skulle göra dem svåra och omöjliga att upprepa – men icke!
Jag har under fyra semestrar rest i spåren av den förödelse som första världskriget ställde till. Än i dag finns nämligen en del kvar av den oöverskådliga labyrinten av förbindelsegravar, skyttevärn och jordkulor som under kriget, meandrade sig fram från kanalkusten ända ner till schweiziska gränsen. Jag har till och med fått flyga med i ett dubbeldäckat plan i närheten av där fronten en gång gick. På så sätt fick jag uppleva den hisnande känslan av vibrerande vingstag, darrande vingklädsel och fartvindens visslande i öronen där vi på låg höjd flög mellan träddungar. Jag fick även en inblick vad den tidens piloter såg, nämligen ett förödande platt landskap som bredde ut sig mil efter mil. Var det här verkligen något att slakta hundratusentals unga män för? Faktum är att många av dem gick dit med glädje. Allt var nämligen väl förberett. Krigspropagandan hade marinerat européerna i många år innan allt brakade loss.
Kriget sågs som ett äventyr och ett mandomsprov. Vi minns alla bilderna från början av hösten 1914. Jublande människor som kantade vägarna till värvningskontoren, dit förväntansfulla ynglingar strömmade. Då, när det började 1914, hade många entusiastiska unga män faktiskt en rädsla för att kriget skulle ta slut för fort, innan de själva hunnit vara med. Hösten 1917 hade denna rädsla förvänts i en skräck för att det hela kanske aldrig skulle ta slut, detta eftersom de stridande parterna kört fast i ett tröstlöst ställningskrig där fronten rörde sig obetydligt fram eller tillbaka.
Intellektuella, konstnärer, journalister… vill gärna se sig själva som en fri, oberoende kår av sanningssägare, de som stått vid sidan av processionen och har ropat ut att kejsaren var naken. Ibland har det säkert också varit så. Men under 1900-talet har väldigt många om inte majoriteten av dem varit sysselsatta med att i stället sy hans kläder. Just nu har vi ett krig inpå knuten, där det hela tiden ropas efter fler vapen, men där få kräver diplomatiska fredstrevare eller förhandlingar.
Vi känner alla till begreppet systemhotande brottslighet, kanske ska vi nu börja fundera på systemhotande journalistik – när mer eller mindre hela skrået helt okritiskt springer åt ett och samma håll i fråga efter fråga.
Hur kom vi då hit? Kanske för att: ”Av historien lär vi, att journalister ingenting lärt av historien.”
