Jag gillar inte bråk, har aldrig gjort. Konflikter suger bara energi. Och när psykologen på modet, Jordan B Peterson, tar sig an frågan i en föreläsning på nätet benämner han min personlighetstyp älskvärd eller behaglig. Älskvärd eller behaglig, det låter något det! I stället för konflikträdd.
– En älskvärd person är så älskvärd att han hellre tar på sig skulden själv, och ber om ursäkt, än att råka i bråk, säger Jordan.
Exakt sådan är jag. Men med detta sagt har jag alltid gillat människor som inte är som jag själv är, det vill säga sådana som är lite kaxiga och på hugget, inte minst gällande politiska frågor och olika ställningstaganden i samhället. Och eftersom jag tycker om att gå på föreläsningar lyssnar jag gärna på debattörer som tänker självständigt. Det är därför med förfäran jag hör att oliktänkare har svårt att komma till tals på grund av den så kallade åsiktskorridoren. Exempelvis finns ett antal röster i samhället med åsikter som jag tycker är intressanta, detta eftersom de vågar gå sina egna vägar. Just det här att de vågar ta ut svängarna ordentligt ger dem en extra krydda. Oliktänkare är helt enkelt viktiga för att hålla demokratin levande – allt enligt principen att: ”Jag gillar visserligen inte dina tankar, men jag skulle gå i graven för din rätt att ha dem.”
Ibland kallas vi svenskar för konflikträdda men jag skulle vilja vända på det och i stället säga att vi är konsensusberedda. Konflikträdd, låter negativt medan konsensusinriktad låter positivt. Orsaken till att jag kom in på detta ämne är att jag blev lockad att läsa den italienska författaren Elena Ferrante. Hon är främst känd för en romansvit med handlingen förlagd till efterkrigstidens Neapel. Huvudpersonerna är de två väninnorna Elena och Lila – som följs från barndom till vuxen ålder, och sedan även till ålderdom – då de försöker att skapa sig ett liv i ett våldsamt och fattigt område utanför Neapel.
Lila är den kvicktänkta och smarta. Elena blir avundsjuk på Lila som snabbt lär sig läsa och får högsta betyg, samt är bäst på alla prov. Skolan utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda. Men Lila, dotter till en skomakare och hans hustru som båda är analfabeter, är den som tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta pluggandet.
Ferrante beskriver ett Italien präglat av våld – alltifrån lönnmord och avrättningar till familjegräl där män slår kvinnor och barn. Våld är helt enkelt en påtaglig del av den italienska vardagen i böckerna. Jag tänker att våldet aldrig är konstruktivt i dessa sammanhang utan bara skapar förödelse kring sig på individnivå. På regionala planet ställer maffian till ett elände och på nationell nivå byter landet regeringar som andra byter skjorta.
Som jag ser det är det svenska, konsensusinriktade synsättet, att föredra. När man söker förlikning och samarbete, genom att ibland ge och ibland ta, vinner man något större – nämligen ett samhällslugn. Ett tillstånd vi i många år haft förmånen att åtnjuta i några länder i norra Europa, detta ända tills den politiska eliten ändrade kurs och etablerade medier hängde på. Vi fick då något som skulle kunna beskrivas som en konsensusdiktatur, det som benämns åsiktskorridoren. Kritiska röster råkade illa ut. Ann Heberlein fick gå ifrån hus och hem efter att ha publicerat polisens egen statistik. Medan Elsa Widding försökte stoppa Vattenfalls dunderblunderköp av gravt övervärderade Nuon men ingen lyssnade. Av sin norske chef fick hon därefter höra: ”Dä e bare penger (läs: Det var bara pengar, inget annat, som vi förlorade för att vi inte lyssnade på dig).”
Lätt för den karln att säga, vars hemlands ”Oljefond” sitter på 19 000 miljarder kronor!
