Tre gånger i mitt liv har jag blivit förälskad vid första ögonkastet – även om jag på något sätt föredrar det engelska uttrycket: Love at first sight. Nåväl, nu var det om första gången jag skulle berätta – tillfället jag aldrig glömmer. Jag var i tonåren men minns ändå allt så väl. Ansiktet! Blicken! Håret! Inte konstigt att jag föll pladask! Märkligt nog tittade jag inte på hennes kropp, trots att hon stod där helt naken framför mig. Det var det fantastiskt vackra ansiktet, den sorgsna och något gåtfulla blicken samt det otroligt långa blonda håret som så fullständigt förförde mig. Jag struntade i att hon var mycket äldre än vad jag var. Faktum är att jag fortfarande är lika förälskad henne nu som då. Gammal kärlek rostar som bekant inte så lätt – om det inte är kärleken till en bil, förstås. Nyligen fick jag se henne på nytt*. Hon var lika vacker. På något sätt är det som tidens tand inte biter på henne trots att jag i grund och botten vet att frasen ”Sic transit gloria mundi” (Så förgår världens härlighet) gäller även henne. Jag vet också att jag bara är en i raden av beundrare. Men den blicken, ansiktet, håret … Hur jag än försöker anstränga mig är det bara det jag ser. Allt runt omkring henne förnimmer jag knappt, inte ens med mitt periferiseende. Till och med hennes kropp är mig likgiltig. Men skulle jag titta efter skulle jag se att kroppen är långt ifrån perfekt. Hennes vänstra axel hänger ner. Och hennes vänstra fot är tjock och klumpig Men vad gör väl det? Kärleken är ju som bekant blind. För mig är hon perfekt! Problemet är bara att hon bor långt borta. Och åldern är ju definitivt ett problem, men nu det omvända. För trots att 55 år har förrunnit sedan jag såg henne för första gången – och jag nu har blivit gubbe – är hon fortfarande lika ung. Hon åldras helt enkelt inte i samma takt som vi andra! Och namnet är ju också ett problem. Jag vet helt enkelt inte vad hon heter, bara att verket där hon är centralgestalt kallas Venus födelse och är målat av Sandro Botticelli år 1485. Vem modellen var, vet varken jag eller någon annan. En teori är att det kan röra sig om en granne till konstnären vid namn Simonetta Vespucci – Botticelli bodde nämligen på samma gata som henne i Florens. Och om namnet verkar bekant så var hon gift med en släkting till Amerigo Vespucci, den upptäcktsresande som främst är känd för att världsdelen Amerika har namngivits efter honom.
Som en utvikning kan nämnas att prerafaeliten Evelyn De Morgan gjorde målningen Flora år 1894, inspirerad av Botticellis Venus. Ta gärna en titt på de två målningarna och jämför.
Vem var de två andra förälskelserna undrar ni kanske? Ja, jag minns inte men kanske var en av dem Lady Agnew of Lochnaw, en målning av den amerikanska konstnären John Singer Sargent. Eller Lady of Shalott, en oljemålning från 1888 av den engelska prerafaelitiska målaren John William Waterhouse.
Vid en närmare eftertanke … kanske var de inte tre, förälskelserna. De var alltför många för att berätta om här. Ja, så kan det gå när man blir förälskad i en tavla – då spelar tid och rum ingen roll.
*Första gången jag såg henne var i en uppslagsbok. Den här gången fick jag se målningen av henne i verkligheten. Detta i samband med att jag och min son för några månader sedan besökte konstmuseet Uffizierna i Florens.
