Nej, tidsmaskinen är inte uppfunnen än. Tyvärr är det inte ens en tidsfråga innan den kommer att bli uppfunnen heller. Detta till trots kan vi ändå blicka tillbaka i tiden, åtminstone ett halvt millennium. Tack vare de framsteg som gjordes inom målerikonsten i brytningstiden mellan medeltidens slut och nya tidens inbrott har vi ”fönster” i vilka vi kan blicka in i gångna tider.
En av dem som på ett realistiskt sätt lyckades fånga vardagslivet för 500 år sedan var den nederländske konstnären Pieter Brueghel den äldre (ca 1525–1569), även kallad Bondbrueghel. Tack vare hans målningar får vi insikt i hur vanliga människor hade det då.
En av hans bilder som alltid griper tag i mig när jag ser den heter Jägarna i snön. Så här i vinterns dagar kom jag att tänka på detta mångbottnade konstverk, i vilken flera olika scener utspelar sig. I förgrunden syns tre jägare som med tunga steg pulsar hemåt i snön tillsammans med utmärglade och raggiga jakthundar. Till vänster om dem ser vi några människor som gör upp en eld utanför ett värdshus – värt att notera här är att det lilla barnet har likadana kläder som den vuxna kvinnan.
Vid en första anblick är kanske mellangrunden den intressantaste delen av hela verket. I myllret på isen utövar barn och vuxna olika sporter, bland annat skridskoåkning såväl som en tidig form av ishockey. Mitt på kvarndammsisen syns en man romantiskt dra sin käresta över den glatta ytan. Målningens centrala parti säger något om oss – den evigt spirande kärleken och vår lekfulla sida.
Men leken och livsglädjen i all ära, symboliskt nog hamnar den centralt placerade delen av verket i en betydelsebärande bakgrund. Vad jag framför allt fastnar för i bilden är de allvarstyngda jägarna. De går sakta, de går med trötta steg, de går framåtböjda. Naturligtvis är detta ingen slump. På männens axlar vilar den tunga försörjningsbördan. Uppenbarligen har de inte lyckats bra med sin uppgift denna gråtrista vinterdag. När de vänder hemåt har de inte mycket med sig att mätta hungrande magar med. Förgrundsgestalterna visar alla tecken på att de är medvetna om oket de har att bära, varje dag året om, för bakom knuten lurar svälten. Om dessa män misslyckas hotas allas existens.
På något sätt speglar Brueghels bild människosläktets eviga villkor – från lek till hot. För trots att vi lyckats mekanisera jordbruket och industrialisera matvaruproduktionen vet vi innerst inne att vi lever under samma betingelser som i februari 1565, då Pieter Brueghel d.ä. färdigställde Jägarna i snön.
