Ännu en olympiad står inför dörren. Den 4 februari invigs vinterspelen i Beijing. Det är andra gången på 14 år som ett OS äger rum på kinesisk mark. 2008 anordnade landet ett sommar-OS. Kritiken mot att länder som bryter mot mänskliga rättigheter får lov att arrangera stora sportevenemang är inte ny. Begreppet ”sportswashing” används för att beskriva hur exempelvis stränga totalitära regimer använder idrottens ”goda namn” för att förbättra sitt eget rykte.
Förutom de båda olympiska spelen i Kina under 2000-talet har även bland annat OS i Sotji, hockey-VM i Vitryssland (som sedermera flyttades) och inte minst nästa års fotbolls-VM i Qatar beskyllts för sportswashing.
Men det stannar inte bara vid stora evenemang. Oligarker och auktoritära regimer tar över stora fotbollsklubbar och pumpar in pengar i dem. Nu senast anrika Newcastle United i engelska Premier League, där Saudiarabiens statliga investeringsfond förra året köpte 80 procent av klubben. Många supportrar jublade över den kommande förmodade miljardrullningen, som på allvar sattes i gång i januaris transferfönster där fotbollsklubben var den allra mest aktiva i ligan med flera prestigevärvningar, medan många människorättsorganisationer har varit starkt kritiska. Ordföranden för investeringsfonden är Saudiarabiens kronprins Mohammad bin Salman, som har pekats ut som ansvarig för mordet på den regimkritiske journalisten Jamal Khashoggi 2018.
I Sverige lyftes Östersunds FK för några år sedan fram som ett verklighetens Åshöjdens BK. Till och med kultursidorna skrev om den fantastiska klubben som hade en egen kultursektion och lät spelarna spela teater. Även om den förre ordföranden friades från misstanken om ekonomisk brottslighet i hovrätten i december förra året, har klubbens gloria hamnat rejält på sned.
I Sverige lever idealet om breddidrott och folkhälsa. 50-procentsregeln gör att ingen utländsk investerare kan köpa en klubb på samma sätt som sker i exempelvis England. Men hur bra är förebild är idrotten? På sociala medier är elitidrottarna sina varumärken. De visar upp sina vältränat muskulösa kroppar på stiliserade bilder för att få oss att köpa vissa produkter. Inget fel i det kanske. Alla måste vi försörja oss. Men signalerna som skickas till unga osäkra användare av sociala medier är ”så här måste du se ut för att vara lyckad.”
Tro nu inte att jag sätter mig på någon hög häst och själv bojkottar konsumtionen av elitidrott. I stort sett varje helg sitter jag framför tv:n och hoppas att unga mångmiljonärer ska sparka in en boll i motståndarens nät eftersom de har röda tröjor med vita ärmar på sig. På ärmarna står det för övrigt Visit Rwanda. I Sveriges riksdag diskuterades 2018 att det årliga biståndet till Rwanda, ett av världen fattigaste länder, uppgick till 230 miljoner kronor, samtidigt som landets ledare beslutat att 350 miljoner skulle gå till att sponsra mitt brittiska favoritlag.
Natten mellan den 13 och 14 februari kommer jag som vanligt sitta uppe och titta på Super Bowl. Förra året kostade en 30 sekunder reklamsnutt under sändningen ungefär 42 miljoner kronor. Det kommer jag inte tänka på då. Jag kommer inte heller tänka på alla de hjärnskador som drabbat före detta amerikanska fotbollsspelare med psykisk ohälsa, fysiskt lidande och i otaliga fall självmord som följd.
Sportswashing, korruption, osunda kroppsideal, doping, ekonomisk brottslighet och psykisk ohälsa.
Idrotten är bara som samhället i övrigt, säger någon. Ja, tänker jag, och gräver djupare i chipspåsen i tv-soffan. Underhåll mig nu.
